Jag sitter just nu inuti ett internetcafe pa en bakgata i Grekland. Nej, jag kan inte skriva bokstaver med prickar over, vanj dig. Regel ett pa det har internetcafet ar att man inte pratar om det, nagonsin. Laskigt om du fragar mig.

Ni skiter fullstandigt i vadret har. Ni skiter aven i hur jag har haft det pa min fodelsedag (idag, Onsdag) och ni skiter i hur jag mar. Det kan jag leva med. Ni vill veta nar nasta blogginlagg kommer right? Jag har ingen aning. Kanske sondag, kanske mandag. Hur som helst har jag skrivit ca 10 sidor for hand som jag funderar pa att skriva in pa datorn nar jag kommer hem. Vi far se.

Jag vet inte mycket just nu, men en sak vet jag for sure. Jag svettas. Litervis.

Vi ses om nagra dagar. Tveka inte att sanda ivag ett sms eller 17. Jag uppskattar all social kontakt fran Sverige!

Ses pa sondag. Kanske.

Min blogg har fått en ny server. En server som skulle vara snabbare, större och i största allmänhet bättre. Det finns bara ett problem: Den är ungefär lika funktionell som min gamla rostiga tanthals.

* Man kan fortfarande inte se besöksstatistik

* Servern verkar inte vilja posta alla min inlägg, förhoppningsvis postas det här (om du ser bloggen så har den postats *duuh!*)

* Jag ser inga som helst förbättringar med servern över huvud taget, det kommer förhoppningsvis med tiden.

Imorgon ska jag för övrigt utföra öronoperationen som den hemska, danska doktorn tydligen glömt klottra ner på schemat. Operationen som jag egentligen skulle ha utfört i tisdags, väl förbered, kommer alltså att äga rum imorgon eftermiddag, precis innan jag far till Grekland. Jag åker alltså till sjukan med packade väskor. Jag har för övrigt skitit totalt i öronmedlet den här gången. Medlet som skulle ha bedövat mig något under operationen tog slut innan tisdagen så det kommer att bli smärtsamt imorgon. Mycket smärtsamt.

Faktum är att jag hört från säkra källor att hela proceduren är en mycket smärtsam sådan. En god vän till mig grät under hela operationen och jag har inte ens nyttjat mitt förberedande medel. Hmm... Det är inte svårt att lägga ihop två och två i det här fallet. Brorsan ska för övrigt följa med och filma hela proceduren. Något som säkerligen kommer att ske under hysteriska skrattsalvor från hans sida. Schysst brorsan!

Och, precis som jag sa; jag far till Grekland. Är borta en vecka, bloggar sedan förhoppningsvis om hur en bläckfisk käkade brorsans högerben eller något annat festligt som kan komma att ske i den gamla mytologins (samt hårdporrens) land!

Ha det så bra så länge, så ses vi direkt jag kommer hem. Räkna dagarna nu mina vänner!  

Jag läste en krönika för en timme sedan. En välskriven, smygkristen text om att ta vara på positiva aspekter i livet istället för att se negativa händelseförlopp ta vid efter varandra. Jag ska vara ärlig mot er läsare. Jag har inte haft det helt lätt på sista tiden med stress och hjärtesorg, något som den uppmärksamme läsaren säkerligen märkt, men det här känns som en vändpunkt i mitt liv. Det är dags att se saker ur ett nyttigt perspektiv, för allas skull.

När jag slutade blogga på en annan hemsida fick jag oväntat god kritik. Folk i åldrarna 12-25 förklarade för mig att jag varit som en Dumbledore för dem (ni vet, den skäggiga übertrollkarlen i Harry Potter som besitter svar på all världens frågor). Jag fick även höra att jag fått vissa att tänka om, och ett par stycken skapade till och med minnesbloggar  i min ära eller sade upp sitt medlemskap på hemsidan. Det här gjorde mig fullkomligt överväldigad. Jag, en fullkomligt normal gosse som inte ens nått mina bästa år hade gjort mig ett namn på internet. Jag var viktig för folk.

Hur som helst, jag lade ner bloggen. Ville inte blogga mer. Alls. Det kändes meningslöst, jag hade inget mer att ge. För hur skulle jag som inte var lycklig själv kunna hjälpa andra? Och sanning att säga, det kunde jag inte. Jag kunde förklara för folk vad äkta sorg var, men vem i hela Mats mamma vill läsa om sorg? Folk vill lämna en blogg med ett leende på läpparna eller en nyttig tanke flödandes inanför pannbenet. Helst båda på samma gång. De kommentarer jag fått i mina senaste bloggar avslöjar att jag börjar hitta tillbaka till den stig jag en gång behärskade. Minst 3 kommentarer per blogginlägg är numera standard och de allra flesta är mycket positiva. Något som gläder mig som bloggare något oerhört. Tack till alla er som väljer att posta en liten kommentar. Vad ni tycker om mina texter är viktigt för mig då jag ständigt är på jakt efter förbättring. Dock avråder jag från logikfattiga, destruktiva kommentarer som jag tyvärr sett en eller två av även på den här blogghemsidan. Saker som att "lille Woodie behöver tänka längre" känns bara orelaterat och fånigt. Varför skulle jag blogga om något som jag inte tänkt på liksom?

Klockan börjar bli oroväckande mycket. Imorn bitti är det öronoperation som gäller. Helfestligt eller total misär återstår att se, det kommer säkerligen en blogg om örondammsugningen imorgon kväll. Hur som helst, lev väl och tänk positivt i alla stunder. Det ska jag försöka göra.

/Wood  

Jag hör inget. Inte ett skvatt. Inte röster, musik, fotseg eller mina egna andetag. Det är fan knäpptyst. Det enda jag kan höra då och då är kemikalierna som skvätter runt inuti mitt huvud. Jag ska börja från början...

Jag har tinituss. En kombination av för högt konstant musiklyssnade samt en skallskada som skedde i samband med en handbollsmatch för en herrans massa år sen (läs: 3-4 år sen). Jag har envist vägrat läkarhjälp då jag redan vet att det inte går att göra något åt det, tinituss är evig. Lite som ett svidande brännmärke, det går ALDRIG NÅGONSIN bort.

Så nu sitter jag här med något livsfarligt medel (nåja, kanske, man fick inte äta det i alla fall) i öronen, förseglat med bomullstussar och ett stycke väl tilltaget tyg runt huvudet. Jag hör alltså, precis som jag redan sagt, inte ett skvatt, och fy sjutton vad obehagligt det är. Förut har jag alltid flytt tinitussen i och med musik men nu... Nu finns bara det eviga tjutet i huvudet. Ibland är det som en envis ton blandat med brus, just nu är det bara som ett brus. Tänk dig att du står vi havet och hör vågornas brus, plus faktumet att det piper samt fyller ditt huvud med oljud.

Jag håller på att bli galen. Jag hör ingenting. Det är bara jag, mitt huvud och tinitussen. Mitt tempel, min huvudvärk, mitt EVIGA tjut. I morgon bitti ska jag ta ut tussarna och släppa in omvärlden igen, i morgon kväll upprepas proceduren. Dagen efter det ska läkare suga ut allt vax ur mitt huvud med någon eländig maskin för att... Jag vet inte vad de vill hitta riktigt...

Det enda jag vet just nu om mitt liv är att det piper, tjuter och brusar i öronen.  

Jag har sannerligen inte mycket att andas för...         

Idag vaknade jag klockan 11 av att farmor ryckte bort täcket för mig. När jag ändå inte gick upp slet hon kudden från mig och försökte pigga upp genom att berätta att vi skulle gå på promenad och se om bävern hade fällt några björkar. Bävrar... Björkar... Fy satan vad jag saknade mitt bredband. Det skulle dock visa sig vara en riktigt trevlig promenad, om än något mulen. Jag börjar bli gammal. Fan.

Igår var jag också ute på promenad. Det är det man gör i Skagersvik, promenerar. Då gick jag ensam tillsammans med min mini-kusin Nila som precis köpt ett trum-set för 4000 kronor. Något som mamma Karin uppskattar på sitt eget sätt genom  att instinktivt stänga dörren till Nila's rum så fort taktkänslan ska sättas på prov. Själv blev jag så lycklig över trum-setet att jag råkade buckla till Hi-Haten mer än nådigt. 

Nog om trum-set. Det jag ville komma till med promenaden var att jag känner mig gammal. Jag uppskattar helt andra saker än Nila. Jag visade mitt egna ställe som jag och min bror upptäckte när vi var små. En gigantisk sten ute i skogen. Stenen hade krympt en aning men Nila tyckte att den var helfestlig ändå... I ca 2 minuter, sen ville hon gå.

Jag kan aldrig minnas att jag hade det där behovet av att jäkta, skynda mig, ta mig från punkt A till B så snabbt som möjligt? Jag har lärt mig uppskatta sådana här stunder, just för att datorn hemma känns så oerhört ogivande. Visst, kul med musik, kul med msn, kul med arbete och skribentjobb, men ändå, jag missar ju allt det enkla... Som att sitta på en sten ute i skogen med min kusin och prata om saker, på samma sätt som man gjorde när man var 11 år.

Det funkade för övrigt inte att ladda hem Knytt. Det skulle ha tagit 5 timmar med farmors unkna internetuppkoppling och det var knappast värt det. Iställe utvecklade jag ett djupt röj-beroende. Ni vet, MS Röj, finns på alla Windows-datorer. Prova om du inte har gjort det. Nu ska jag klara stor-röj. Mäktigt.

/Äsch 

Befinner mig just nu hos farmor och farfar i Skagersvik. That's right, Skagersvik. En piggelin på att ni aldrig hört talas om stället över huvud taget? Tänkte väl det.

Som vanligt när jag är här infinner sig en saknad efter något att göra, ett syfte med helgen liksom, så jag håller just nu på att ladda hem gratisspelet Knytt från det något unkna modemet. Nepp, här finns inget bredband, här finns ingen möjlighet att surfa eller sitta på msn, här fikar man. I massor. Med riktiga människor, en något difus upplevelse.

Nåväl, det är dags för mig att fika. Igen. Och mellan fikapassen bjuds det på fika. Kommer hem imorgon. Ha det bra, ring hemskt, hemskt gärna ni som har mitt mobilnummer!

/Wood hos farmor och farfar 

Idag (läs: igår) vaknade jag klockan 14:07. Det är inte en hälsosam eller normal tid att vakna utan en följd av att jag satt där jag sitter just nu alldeles för länge natten innan, lite som jag gör nu faktiskt.

Man sitter uppe för länge. Man vet när för länge är för länge, men det finns egentligen inga tydliga gränser, så man sitter här till 12, inser att man suttit uppe lite för länge och lägger sig. Nästa kväll gör man samma sak och märker att man faktiskt inte alls var tröttare än vanligt i skolan. Kvällen efter det har man vant sig vid att somna klockan 12 och råkar sitta uppe till 12:30. "Hoppsan, nu har jag visst suttit lite för länge" tänker man innan man stänger av datorn, för att nästa dag upptäcka att man inte är trött idag heller.

Såhär fortsätter det, och klockan är i skrivande stund snart 2 på natten. Att föräldrar skriker att man ska stänga av datorjäveln är inget motiverande alternativ till att sluta med detta beroende, så vad gör man?

Det är jag och 3 andra på min kontaktlista som har detta "problemet". Vi är de mest extrema, de som har sämst självbehärskning. Nu loggade en ut. Nu är vi bara 2. Jag ska gå precis efter den här bloggen, då blir den sista ensam. Kommer han också att gå? Kommer han att sitta uppe hela natten? Har du tänkt så någon gång? Att människor gör saker just nu, i andra hus i andra städer i andra länder. Just nu i Japan arbetar kostymklädda japaner på sina enorma kontor. En chef kommer in och säger åt en av sin anställda att springa över gatan och hämta en kaffe och en tamagotchi åt honom. Samtidigt jobbar Ewa natt på en vårdcentral i Danmark där hon just nu klipper av en infekterad nagel på en gubbe som tydligen har ondare än den lilla pojken som blivit knivhuggen och ligger i korridoren utanför och jämrar sig.

Livet är bra konstigt. Eller snarare livena. Heter den ens livena i plural? är det inte underligt att man alltid pratar om sig själv och aldrig om helheten? Aldrig om alla andra... Det är sannerligen en egoistisk värld vi lever i.

Mats mamma vad mycket klockan är nu! 4 minuter i 2 i skrivande stund, dags att sova till högsta grad alltså...

God natt. Eller tja, ni läser ju detta imorn bitti eller imorn eftermiddag, alltså NU typ. Fast sen. Typ...  

Pillade lite med bilden i ett tidigare blogginlägg och den ser nu ut såhär:

Helt klart mer mättnad än den förra , något grådaskiga versionen av skissen.

Hoppas att ni gillar den.