En busschaufför påminde mig idag om att jag måste byta ut månadskortet som man klistrar på busskortet tills imorn. "Jag ska byta så fort jag kommer hem" ljög jag och klev på bussen samtidigt som jag funderade på varför alla busschaufförer är kroniskt aggressiva mot alla under 65.

Även november ska dö. Om bara några få timmar, inte ens ett dygn, är det december, och alla som hatar november ska mysa av innerlig glädje. För ingen gillar november. En liten skitmånad där absolut inget händer, förutom att kylan kommer krypande. Svenskarna vet innerst inne att nu kommer den halvan av året som är fullkomligt utan barmhärtighet. Sommaren är utslagen, vintern vinner på knock out och det kollektiva varm-choklad-drickandet är ett faktum. 

Men nu är det ju över. November är över, slut, borta, död, begraven och bortglömd. Månaden som alla hatar är död, och vi firar med julbelysning, pynt och glädje runt plastgranen. Barnen får paket som en påminnelse för vilken tråkig väntan november är. Grisen väntar ängsligt genom hela jävla november för den vet... Den vet att snart ska den bli slaktad och tillagad med grov senap för att tillfredsställa de stackars novemberhatande svenskarna.

I hela huset lyser det av juldekorationer, som mor har längtat efter att få sätta upp de. I Oskars rum lyser endast en stark och klart grön lavalampa, precis som den har gjort hela året. Den påminner honom om att julen är ett jippo, att november inte är sämre än någon annan månad, för alltihop är bara ett enda jippo. Ett jippo som jag gärna spelar med i, för jag gillar prinskorv och paket.

Den 19 augusti 2007 blev Oskar dumpad av sin flickvän. Mindre än en månad senare skulle de fira årsdag tillsammans. De skulle gå ut och äta skitdyr restaurangmat på stans finaste restaurang för att fira att de älskade varandra, och allt skulle vara så vackert och så perfekt.

Likt förbannat satt han där och kunde varken gråta eller skrika. Gråten och skriken hade hon tagit ifrån honom och ingenting hade han kvar. Hon var allt han hade, allt han någonsin skulle ha, och han förlorade henne. På det viset var allt var som det alltid hade varit, men inget var som förut.

Hennes familj, hennes släktingar, alla hennes kompisar... De som blivit hans familj, hans släkt och hans kompisar togs ifrån honom den dagen, den 19 augusti, och han kommer ihåg känslan. Det var som om någon hade slagit hål på hans glas, och allt han ägde rann ut. För att inte tala om hur hon helt plötsligt hade slutat bry sig om hur han mådde.

Bubblan hade spruckit och världen var så mycket hårdare än han mindes den...     

Oskar blev ett deprimerat vrak utan syfte och mål i livet. Allt han hade hade tagits ifrån honom, och att börja om från början någon helt annanstans fanns inte på världskartan. Därför skulle han nu gärna vilja dela några ord med världen, och dig. Framförallt dig.

Den tavla du en gång hade finns inte längre. Den har brunnit upp, och världen kommer aldrig mer att bli sig lik. Du hatar allt och alla du, och inte är du sen att påpeka det. Är det ditt fel? Är det hennes fel? Är det naturens gång eller guds vilja som sett till att det blev såhär? Du tittar ner i marken, på ruinerna av det som en gång var ditt paradis, din egna tavla, målad i lyckans färger.

Jag vill att du ska titta upp. Ser du? Precis framför dig står en alldeles vit och blank duk, och bredvid den alla möjliga och omöjliga färger. Du målar. Du bestämmer vilken färg som ska vara vart, och hur din egen tavla, din egen värld, ska se ut. Ta tag i dig själv, smiska dig trefaldt och gå ut i världen och se alla glada människor.

Evig lycka kanske inte finns. Kanske måste vi ibland vara ledsna för att uppskatta det vi har. Men en sak vet jag säkert:

Det finns fan ingen evig sorg heller.  

20 snabba frågor som enkelt och snabbt talar om för dig om din chef är psykopat!

En enda tanke kretsar i Woodpigs huvud när han läser denna mening i kvällstidningen Expressen. Ett ord som uttrycker Woodpigs exakta känslor landar på spetsen av hans tunga direkt och han kan nästan inte låta bli att sätta i halsen när han säger: Va?

Är det på fullaste allvar meningen att jag ska gå in till farbror chef och kika efter exakt hur mycket psykopat han är på en skala? Jag föreställer mig situationen framför mig och vet inte om jag ska skratta eller gråta:

Anställd: Jo... Ehm... Jag undrade om jag skulle kunna få ställa 20 snabba frågor till dig?

Chefen: Nej.

Anställd: Snälla?

Chef: Nåväl.

Anställd: Tack *Kikar på anteckningar*. Jo, jag funderade på det här du vet... Du råkar inte ha dödat hela din familj någon gång?

Chef: Jo... Jag blev arg, kunde inte kontrollera mig.

Anställd: Mmm... Lätt hänt.

En till funderare som slagit mig är hur man ska agera om chefen faktiskt visar sig vara "psykopat" enligt det här totalfåniga testet?

- Har åklagaren något som helst bevis som grund för sina anklagelser?

- Jo, jag har ju det här testet i Expressen vettu...

Nja... Antingen har någon smugglat in en dålig svamp på Expressens kontor eller så råder allmän årstidsförvirring i form av ett för tidigt aprilskämt.

Någon som kommer ihåg mitt blogginlägg om Gorillaz nya album D-sides? Bra!

Skivan som börjar hur bra som helst med Hong Kong, Rockit och Honkongatong blir en enorm besvikelse när resten av skivan visar sig vara remixade låtar från tidigare album. Gorillaz som aldrig har gått att sätta i något fack placeras nu i Discomusik och jag vill bara hänga mig... Hur gick det så snett? Dög inte original-låtarna?   

Jag vet nu att Gorillaz endast är ännu ett av världens ofantligt många kommersiella struntband. Det är hur lätt som helst att sätta sig och pilla lite med redan existerande låtar och sedan sälja de dyrt, men inte trodde jag att Gorillaz var i sådant behov av pengar att de offrar hela sitt anséende som det legendariska band de blivit?

En låt har det lagts ner mycket jobb på. Feel Good Inc i remixformat är faktiskt riktigt härlig att lyssna på och den genomsyras av kvalitét från början till slut. Något som tyvärr inte går att säga om de andra remixade låtarna.

Jag hoppas verkligen inte att nästa album kommer att bli en likvärdig besvikelse, för jag kommer inte att förlåta två gånger i rad.  

I den lilla förorten Skåre bor Oskar tillsammans med sin familj. Oskar bor i källaren, familjen bor två våningar ovanför. Familjen samlas vid middagen, för övrigt ser inte Oskar sin familj särskilt mycket. Ibland stöter han på någon strövande familjemedlem i köket eller möjligtvis i TV-rummet som händelsevis ligger på samma våning som Oskars källare.

Oskar är smal, spenslig. Innan Oskar har ätit frukost framstår självaste Gollum som lite småmullig i indirekt jämförelse. Så spenslig är Oskar, för han har varit sjuk hela sommaren och hösten och kommer troligtvis aldrig någonsin bli helt frisk. Kanske kommer han att dö i denna eviga sjukdom? Kanske kommer han en dag mirakulöst att vakna upp frisk som en nötkärna?

På gymnastiken i skolan kan inte Oskar vara med, han är för sjuk. Om han inte följer det tant-tempo som Gud har tvingat honom till får han feberyrningar och ligger och hostar som en vettvilling.

En dag klättrade Oskar upp i en basketkorg för att se gympalektionen från ett lite bättre perspektiv. Den krullhåriga och småknubbiga gympaläraren kallade Oskar för Nicke Nyfiken. Det tyckte klassen var roligt.

Oskar är hemma idag, det är tisdag eftermiddag. Igår hann han vara i skolan i ungefär 5 minuter. Här följer en rekreation.

Läraren Michael står och pratar om hur man kan lära sig effektivare och ska just skriva färdigt punkt 9 när Oskar räcker upp handen.

Michael: Ja, Oskar?

Oskar: Jag måste nog spy.

Michael: Jag ser det, du är ju alldeles kritvit.

Oskar reser på sig.

Michael: Har du mått dåligt under helgen?

Oskar: Inte ett dugg.

Michael: Krya på dig.

Oskar: MMhmfff...

Har inte bloggat på ett par dagar, något som ni får ha överseende med då jag helt enkelt saknat ork och motivation. Nu har jag dock en hel del att skriva om så räkna med någon slags kompensation för avbrottet!  

Spelningen gick kanon. I runda slängar 80 pers kom till den lilla lokalen och lyssnade, klappade, skrek, busvisslade och mådde allänt gott. Det var beroendeframkallande trevligt att sitta uppe på scenen tillsammans med polarna och gitarren, och sammanfattningsvis känns det som en väldigt lyckad afton. 

På torsdag den här veckan ska jag och min gode vän Josef gå och kika på Jonas Gardell. Det ska bli helt vansinnigt roligt att se vad Gardell kan hitta på den här gången, minst sagt. 

Kort blogg idag för övrigt, tiden är sen och jag behöver sömn. Kika in med jämna mellanrum så ses vi snart igen.

Natten innan spelning är en hektisk sådan. Jag får regelbundet påminna mitt högerben att sluta stampa och det kliar i hela mig. Händerna knyts över tangentbordet i brist på fantasi och jag kliar mig i bakhuvudet, och så högerbenet igen. Ledordet är "nervositet". Kanske inte för hur det ska gå utan snarare för hur många som ska komma, för du måste förstå... 

Det är en speciell spelning imorn. Det är nämligen den första spelningen som vi i bandet liksom satt ihop och marknadsfört själva, och med hundratals planscher och 5 fikafixare i ryggen kan det verka omöjligt att misslyckas, men jag är inte alls övertygad.

Det värsta av allt är dock min eländiga hals som under genrepet lät som ett trasigt gammalt kylskåp, utsatt för alla tänkbara och otänkbara övergrepp genom åren. Nödlösningen heter Vicks Blue och kommer förhoppningsvis att rädda mig åtminstone lite, lite grann.

Nej, nu var det det jävla högerbenet igen... Samt det enfaldiga kliandet i huvudet. Jag ska hur som helst försöka få mig lite orolig sömn nu och vem vet, kanske ses just vi klockan 19.00 i skårekyrkan imorgon, lördag 24/11? Nej, det kostar inte ett ruttet öre, men vill man hugga in på det smakliga fikat får man punga ut en Selmasedel (20 spänn, duuh!).

/Wood 

Alla är vi väl sjukligt förtjusta i gamla antika runstenar? Inte det? Nehe ne... Då skiter vi i det idag då och tar ett helt annat ämne istället.

- Vem är rädd för svarte man!?

- INTE JAAAAAG!!!!

Du känner igen dig eller hur? Leken som satte prägel på hela mellanstadiet var sannerligen en rolig sådan, men det finns en liten funderare här. Jag förstår såklart att "svarte man" i fråga ska föreställa en gammal otvättad, kutryggig, gubbkärring med komplex för att sätta högafflar i barn, men tänk lite, lite längre.

Enligt mina undersökningar har leken svarte man funnits i ungefär 50-60 år. För 60 år sedan var rasismen som allra starkast i staterna och svarta fick i många fall inte åka i samma buss som vita, bara för att ge ett exempel. Även i Sverige (japp, våran kära moralfalukorv) fanns det en viss "rasfobi". Gammelgunnel viskade högst troligt till Surstina om att "där går negerjefveln" när en afrikan kom vandrande på gator och torg.

- Vem är rädd för svarte man!?

- Vem fan är inte rädd för svarte man egentligen!?

Sen springer alla barnen. Springer och springer och springer tills de kommit över gatan. Negern kunde inte ta de den här gången heller, så barnen kan pusta ut.

Önskvärt skulle det vara om vi kunde tänja lite på traditioner här i Sverige men alla vet vi hur svenskar är... Här dricker vi mellanmjölk! Ingen jävla... Negermjölk!

För att få ett jämställt samhälle behöver vi få bort såna här skamligt onödiga petitesser. Varför inte bara säga: "Vem är rädd för Lars Adaktusson?" Jag ser ingen anledning till varför smygrasismen ska få fortlöpa, ingen anledning alls.

Homosexuella, svarta, vita, utvecklingsstörda, rika, fattiga... Eller vet ni vad, den här listan tar för lång tid att skriva, låt oss sammanfatta det hela med ett ord: Människa