Jag får verkligen ursäkta mig å det grövsta för det lilla uppehåll som haft sin verkan här den senaste veckan. Jag har närmare 7 spelningar med bandet inom den närmaste tiden och nära nog varje kväll tillbringas i studion. På det har jag även skola och två yrken att sköta.

Bloggen prioriteras förstås inte lika högt, och blir tyvärr lidande. Misströsta ej dock, ty om några dagar räknar jag med att vara på fötter rejält igen. Faktum är att jag planerar ett litet bloggtema. Ska nämligen praktisera som fritidslärare. Ni vet, såna där som spelar bandy och vänder upp och ner på barn för pengar. 

Ska bli mycket intressant att se hur mina inre demoner kan tänkas frodas på ett sådant ställe. Missa inte för guds skull!

Fotnot: 

Kika fortfarande in här varje dag efter inlägg, för inom en snar framtid blir jag skrivsugen igen.

/Tack för din förståelse.

Som om du hade något val.

Rummet jag sitter i är nedsläckt. Tur är väl det, för annars hade jag blivit stressad av den rent sjukligt stökiga tillvaron. Kläder ligger slängda på soffan i en hög så stor att man i teorin skulle kunna gömma en mindre elefant där under. På tal om det så kan jag nu avslöja hur Woodpig, that would be me, väljer sina kläder på morgonen.

Jag går till högen, luktar på ett plagg som ser skönt ut för dagen, inser att det fullkomligt stinker svett av det och slänger tillbaka det i högen för att luktas på någon annan dag. Strumpa efter strumpa, byxa, tröja, kalsonger och T-shirt. Det är allt som behöver luktas fram. Om något luktar gott och fräscht tar jag det, så enkelt är det. Efter ungefär en vecka slänger jag hela högen i tvätten, två dagar senare ligger den där igen. Ett evigt kretslopp.

Till höger om mig på skrivbordet står en tallrik med matrester, två urdruckna glas, anteckningar i alla dess former och färger och en stor tändare föreställandes en pistol. Till vänster har jag min enorma, sorgligt nog urdruckna, kopp blåbärssoppa och sju rattar där jag styr musiken som spelas i mina öron via ett par studio-lurar.

Det är svårt att vara missnöjd, och samtidigt är det svårt att vara helt nöjd med tillvaron. Klockan är trots allt tio i ett på natten, och det finns inte mycket att glädjas över såhär dags. Pussarna jag fick av min mycket gode flickvän i eftermiddags värmer fortfarande mitt ansikte, och det är jag såklart tacksam för. Jag är även tacksam för att jag äntligen skrivit färdigt den där påstressande krönikan för FRIDA. Kan ju passa på att berätta hur det går till att vara krönikör förresten, för er som är intresserade.

Jo, min chef Karolina och jag diskuterar lite via mejl om potentiella ämnen. Om det är, låt oss säga "jul", så skriver hon om jul i sin spalt och jag skriver en krönika om det. Vips, texterna är knutna med varandra. Självklart får jag en viss deadline (senaste datum att lämna in), och det är här stressen ibland ligger, om man inte är ute i god tid med texterna. 

Nej, nu får det vara nog med brainstorming för idag, god sömn åt ett gott folk.

Jag har alltid föreställt mig ett bländande sken ovan molnen där jag vitklädd och vacker svävar, och han ska tala med mig, och förklara varför allt blev som det blev.

Nej, det här ska knappast bli en mode-blogg, men det här måste jag få sagt. Ni vet den där känslan när man tittar på någon och känner att "fy i hela helvete vad balla brallor den personen har!"

Well, spana in videon här nedan. Det är John Butler Trio med musikvideon Zebra som rullar igång. I början när John Butler (snubben med dreadlocks) träder in i rummet så tänker man inte riktigt på det, men efter sisådär 3 minuter slog det mig. Herregud vilket stycke underbart stilrent tyg! Ett mästerverk liksom, i minsta lilla söm. Det finns ju knappast något budskap eller mönster i tröjan, utan den är bara lång, grå, och fruktansvärt ball.    

Någon dag blir det till att fiska upp en sådan. Sen är även jag redo att fläska ur mig helylle-solon av sällan skådat slag.

Chiketiwhawha.  

Jag vet inte vad som hänt med mig... Antingen så har jag fått en semi-psykopatisk sjukdom, eller så har jag just blivit av med en.

Filmen "Jersey Girl" gick på TV för några dagar sedan. Jag glor absolut aldrig på tv egentligen, men för Jersey Girl fastnade jag direkt. Det är något med Ben Afflecks suveräna egenskaper vad gäller att agera farsa på vita duken som alltid gör att jag fastnar.  

Egentligen är det hela rätt löjligt. Jag skulle aldrig någonsin uppskatta en sådan här film egentligen. Den klisché-artade überförutsägbara storyn är något som skulle kunna sänka filmens medel till vilken annan feel-good-rulle som helst, men nu är det inte så, och jag förstår absolut ingenting.

Det är ju faktiskt ren och skär styggelse, i alla fall i min bok, att sitta och må gott åt hur fadern i slutet av filmen hinner till dotterns föreställning. Inte nog med det, fadern kommer till och med in på scenen och börjar sjunga tillsammans med henne, och dottern ler åt honom med blänkande ögon innan hon kramar honom och säger att hon älskar honom.

Hade det varit under normala förhållanden så hade jag rynkat näsan åt den mediära överskottslyckan, men det är ändå något i mig som gör att jag faktiskt bryr mig. Något som gör att jag faktiskt är nära på att börja gråta säkert 3-4 gånger filmen igenom. Kanske håller jag faktiskt på att bli sentimental? Jag börjar ju trots allt bygga en stadig hög med år bakom mig. Hela 16 stycken. 

Jag ska bannemig börja be ongjävlarna att tilltala mig som "farbror".

Skaparen av Microsoft, Bill Gates utnämndes häromdagen till hedersdoktor vid ett stort universitet i USA. Detta efter att han lovat att ägna i stort sett hela sin enorma förmögenhet till att lösa svält och sjukdomsproblem i tredje världen (Afrika m.m) Faktum är att hela hans familj faktiskt ska flytta dit för att själva se till att pengarna hamnar rätt. 

Snacka om att herr Gates är kungen. Donald Trump å andra sidan, en annan miljardär, är trist, envis, käkar svindyrt käk och skulle aldrig så mycket som gå en meter ifrån sitt fina imperium.

Nej, Bill Gates är kungen i stugan. Hela veckan lång.

På Sisu-gården kan man vandra, hela familjen tillsammans.

Pappa bär ryggsäcken, mamma passar barnen. 

Det står så på skylten. 

Man kan dock inte vandra ensam. 

För det står inte så på skylten.

Vad fan vet skylten egentligen?

Jag menar, det är ju bara en skylt.

Den är inte ens i fokus.

Det är Norrliden som är i fokus för guds skull!

Kan man vandra ensam på Norrliden?

Skylten säger inget om detta.

Likt ett barn som förlorat sina föräldrar tiger skylten om vad som faktiskt finns i Norrliden.

Jag får aldrig reda på om man kan vandra ensam i Norrliden.

Kanske får bara pappor som orkar bära ryggsäckar och mammor som orkar passa barn vandra i Norrliden.

Men vart ska man ta vägen tills dess?  

Jag har fått en klasskamrat att sluta snusa. Bara tanken på detta gör mig stolt och nöjd över min existens.

Hur många kan räcka upp handen och säga att de är stolta över sin egen existens, och att de har gjort något bra med sin tid här i livet?

För det är väl det allt handlar om?

Att göra något förbannat värdigt av tiden man är här.

För vi ska alla en gång dö.

Jag hoppas att jag på min dödsbädd kan le, och säga att jag inte ångrar någonting här i livet.

Att jag inte lät något högstadieäckel bestämma vem jag skulle vara.

Att jag inte lät stora företag bestämma vilka kläder jag skulle ha på mig.

Att jag inte lät någon bestämma vad jag tycker är roligt.

Att jag fick vara mig själv fullt ut, och att jag gjorde något gott av tiden här.

Hemläxa: Inse vem du är och gör det bästa av dig själv. Imorn vill jag att du säger "hej, hur mår du?" till någon som ser ensam ut i klassrummet, på jobbet, eller allmänt på stan.

Kan du göra det för mig?   

Jag sitter här i mörkret med ögoninflammation.

Det gör ingenting, Tove var nyss här och pussade på mig.

Tove har inte fått ögoninflammation, till skillnad från 5 andra i hennes familj.

Borde jag känna mig skyldig?

Någon har ju trots allt gett mig ögoninflammation från början, så egentligen är vi offer allihopa.

Offer för en stackars ögoninflammation som bara behöver lite näring från folks ögon för att överleva, och alla gör vi ju allt för att överleva, eller hur?

Jag hade prov i skolan idag. Skulle kunna 25 muskler, hur de fungerar och vart de sitter. På latin. No fuckin' kidding. Latin.

Jag var inte där. Jag var hemma med ögoninflammation.

Nickmuskeln som sitter på sidan av halsen heter Muskulus Sternocleidomastoideus på latin. Den ser till så att inte huvudet faller av. Tack gode god för Muskulus Sternocleidomastoideus.

Läste en blogg om en kvinna som hade mens igår. En fullständigt öppen och ärlig (mycket välformulerad) text om hur hon hade fått stoppa papper i trosorna för att kunna ta sin dotter på strandpromenad. Vilken jävla hjälte.