Ni som följt den här bloggen vet att jag länge varit intresserad av att skaffa dreads. Nu är det dags antar jag, för 3 tussar pryder just nu mitt huvud i väntan på fler. Håret är långt nog, det är snart sommar och det känns helt enkelt rätt.

Ett infall på natten till torsdagen fick mig att helt plötsligt greppa min mycket tajta stålkam och kamma en rejäl tuss hår bakåt så att en hård tuss bildades. 40 minuter senare ägde jag min första dreadlock, och trots att den i stort sett var oförstörbar så vaktade jag den med mitt liv. Igår gjorde Tove två stycken i nacken på mig, och imorgon ska vi förmodligen gå lös på ännu mer hår.

Det finns extremt många sätt att göra dreadlocks på, och min historia kommer förmodligen att bli en ganska smärtsam men rolig sådan. Idag duschade jag till exempel med diskmedel för att torka ut håret så att det lättare skulle tussas ihop. Att stå där i duschen med en flaska Yes Citrondisk med varningsetiketter där det klart och tydligt står "Undvik direkt kontakt med huden" eller någon form av illustration som visar vad som händer om man får något i ögonen med den uppenbara vetskapen om att det här kommer att göra förjävla ont är en grej i sig, men att faktiskt hälla det över sig och blunda för glatta livet är ett minne som jag faktiskt uppskattar.

Såhär i efterhand så svider det och kliar i huden, men håret är totalt fritt från all möjlig fett, och det var den effekten jag letade efter. Ett skonsammare alternativ hade varit att köpa en flaska saltvattenspray vilket jag ska göra imorgon.

Vi får se hur det går med min frisyr. Om allt skiter sig så är det ju bara hår trots allt.

I övrigt stör det här med sommartid mig. Det är svårt att somna tidigt. Klockan är egentligen bara halv 12, men tack vare sommartid så är den halv 1. Det är en svår vanesak för mig det där, men man får ju gå upp en timme senare vilket är en klar fördel.

Jag har hört rykten från folk som sett John Butler live nyligen att han har klippts sina dreadlocks. Det kan ju inte vara möjligt tänkte jag förstås. Karln har ju haft sina tussar i mer än 10 år.

Idag fick jag mitt regelbundna nyhetsbrev från den officiella hemsidan innehållandes den här bilden. Jahapp. Besvikelsen sköljde över mig för ett ögonblick. Jag har alltid hyst en viss kärlek för Butlers softa look, och nu ser han ut som någon Don Juan hämtad från en äventyrsfilm.

Jag insåg efter några minuter att John Butler är en kille som klär i allt, och så länge han åtminstone håller sig någorlunda ruffsig och otvättad kommer han alltid att se ball ut, och faktumet att han är min absoluta favorit vad gäller hantering av akustisk gitarr gör att jag egentligen inte bryr mig.

Ser fram emot nästa skiva Butler!

Kommer någon ihåg Pokémon röd och blå? Ni vet, originalspelen med 150 möjliga pokémon att fånga och behandla som sina barn. Varenda unge spelade på sin Game Boy, och vi försökte alla att bli absolut bäst på skolgården. Jag kunde alla 150 pokémon utantill. Nummerordning, namn, specialattacker, you name it, jag kunde allt.  

Vi hade en spelhall där de sålde Pokémonkort i min hemstad Karlstad dit jag ibland åkte in bara för att dreglandes få titta på de svindyra ”glittriga” korten som man kunde besegra allt och alla med. Hade man många glittriga kort så var man något av en idol på skolgården, och vänskap kunde plötsligt köpas för Pokémon. Låg man bra till hos den som hade allra flest Pokémon så var chansen stor att man relativt lätt skulle kunna byta till sig något bra kort billigt.

Jag och mina kompisar gick och såg varenda Pokémonfilm på bio minst två gånger, och det var magiska, välsignade upplevelser för ett gäng åttaåringar att sitta där i biomörkret och se sina favoriter få liv på vita duken. Vissa i biosalongen satt alldeles tysta och behandlade filmen som en helt vanlig film, men jag och mina kompisar agerade hejaklack. Om någon god Pokémon skadade sig så reste vi oss och skrek, och i slutet fick man hålla sig för att inte krama alla i biosalongen i ren och skär glädje. Pokémon var äkta, Pokémon var livet, och Pokémon var definitivt här för att stanna.

En (säkerligen mycket mulen) dag kom en kille till skolan med ett nytt paket Pokémon. ”Feeeeejk” skanderade en hel skolgård när det visade sig att runt tio, för oss fullkomligt okända, Pokémon låg i det lilla paketet. Det visade sig senare på dagen att hans Pokémon inte alls var fejk. 150 nya Pokémon hade släppts, och vi hade varken ork eller ekonomi till att försöka samla eller spela längre.

Jag rev ner min affisch på väggen hemma och försökte desperat att tjäna en slant på att sälja mina Pokémon till någon yngre dumskalle i skolan, men förgäves. Ingen ville ens veta av Pokémon längre, och hur vi än lockades med nya filmer och ännu fler nya Pokémon så vägrade vi blankt att ägna en tanke åt de tidigare idolerna. 

Snart släpps Super Smash Bros Brawl till Nintendo Wii i Europa, och allt det som förgyllde min barndom är än en gång samlat i en enda stor härlig minnesfest. Tyvärr ingår även Pokémon som någon slags oinbjuden alkoholiserad släkting som bara måste förstöra stämningen lite, varenda gång. För mig är Pokémon bara ett sargat och ondskefullt barndomsminne, och jag hoppas för guds skull att jag slipper genomlida något liknande med mina andra favoritspelserier som Zelda eller Mario som lyckligtvis lyckats behålla sin underbara kvalitét, utan att behöva släppa uppföljare på uppföljare.

Föreställ dig att du spelat Zelda, älskat det, och längtat efter att få spela nästa spel i serien. Efter bara något år släpps nästa Zelda, men den här gången är det inte Link, utan någon okänd snubbe vid namn Peter som står för huvudrollen. Alla karaktärer ändras, och allt som du lärt dig att älska är utbytt mot något annat. Inga spår av Link, inga spår av förtrollande mysiga stunder på hästryggen, ingenting. Bara Peter som försöker rädda Lasse från den onde Stinas tassar.

Nej Nintendo, sånt här håller inte. Hoppas verkligen att ni lärt er läxan till nästa gång.   

Som rubriken lyder: Jag har inte glömt bort er, jag har bara haft mycket att göra.

Bilden föreställer ett fullkomligt lysande TV-spel, eller videospel som man kallade det på den tiden. 1991 släpptes Super Mario World, och jag laddade för några dagar sen ner det (för en avgift såklart) till min Wii. Snacka om värda 60 spänn. Det här spelet knäpper de flesta av dagens spel på näsan rätt så rejält vad gäller underhållning.

Om några dagar så är det studiebidragsdag. Då ska jag ladda hem fler spel, ty just nu är jag rätt fattig.

Spana för övrigt gärna in www.gamesquare.se under recensioner och artiklar. Mina texter ligger under namnet Oskar Nyström och vi i redaktionen på Gamesquare räknas nu som en av Sveriges största spelredaktioner, eller redaktioner i allmänhet. Vi fick exempelvis recensionsexemplar av spelet Gran Turismo 5 före respekterade företag som Gamereactor eller Level.

Ett roligt projekt helt klart. Texterna är klart läsvärda vare sig du är spelintresserad eller inte då det inte sparats på någon humor. 

Ha en fin fortsatt tisdag! Det tänker i alla fall jag ha, då det är lov. Livet är fan bra gött ändå.

Jag har en 11-årig kusin på pappas sida som är adopterad från indien. Först förlorade hon sina biologiska föräldrar, sen förlorade hon sin pappa i cancer när hon var 4 år.

Häromdagen frågade hon någon i släkten om min mamma fortfarande är hennes faster. Hon fick svaret nej.

Vad i helvetes brinnande förbannade eldar är det jag hör? Ska barnet, min grymmaste kusin i hela vida världen, inte få ha kvar sin faster efter att ha förlorat både sina biologiska föräldrar och sin pappa?

Oroa dig inte vännen, jag kommer och hämtar dig på lovet så ska vi ha roligt i Karlstad i några dagar. Vi kan bo hos mamma och gå på upptäcktsfärd i området vid hennes nya lägenhet. Det finns massvis att göra.

Ses snart.

Till den som sa det till henne: Jag förstår att du är besviken, och att det verkar som att allt är mammas fel, men det är det inte. Du har fel. Jag har bott med mina föräldrar i 16 år, och jag kan historien bättre än du, så låt mig sköta snacket istället.

Tack.

Jag har spelat World of Warcraft idag. Ni vet, det där dataliret som var och varannan mamma oroar sig sömnlös över för att deras stackars barn kan bli djupt beroende, psykiskt störd och i slutändan massmördare.

4 timmar spelade jag, och jag hann teorisera (det står teorisera, inte terrorisera) en hel del under denna speltid. Man kan köpa (eller tämja) små djur i spelet. I mitt fall en uggla och en tiger (se bild). Tigern hjälper mig att döda, men ugglan gör inte ett skvatt. Den bara flyger runt bredvid mig och ser allmänt söt och klok ut. Varför skaffar man då en uggla, och blir bandet mellan detta djur efter flera månaders spelande lika starkt som om djuret faktiskt hade existerat i verkliga livet? Intressanta spekulationer helt klart. 

I min guild, eller mitt lag om det är en enklare definition, finns en del äldre män som har ett par stycken karaktärer på level 70. Att få en karaktär ända till level 70 tar ungefär 20 dygns speltid. Dessa 40-åriga gubbar har alltså spelat 20 x 24 timmar vilket blir 480 blygsamma timmar. Låt oss säga att någon av dessa farbröder har hela 6 karaktärer på level 70 vilket inte är en alltför ovidkommande syn i de extremare delarna av spelet. 480 x 6 = 2880. 

2880 timmar! Sjuka siffror som skvallrar om arbetslöshet och uppenbar brist på socialt liv. Jag kan tänka mig att dessa farbröder får ett särskilt band till sina karaktärer och karaktärernas djur, som i så ofantligt många timmar varit deras enda sällskap.

Det är inte helt konstigt att World of Warcraft fått viss varningsstämpel. Ett par stycken av mina polare prioriterar spelet framför träning, och ett fåtal av deras polare ljuger för sina flickvänner om att de måste somna tidigt ikväll när de egentligen bara har bokat tid för raid (monsterhackande i grupp med andra personer online).

Nej farmor, jag spelar inte särskilt mycket. Faktum är att jag inte spelat på en månad, men just ikväll hade tid över för att sätta mig i lugn och ro och uppleva något ur en annan värld.

Min bästa karaktär Tösen tillsammans med sina kompanjoner i världens dystraste skog.   

Andra dagen i skolan efter praktiken. Är trött på idrottsledarskap och har sökt till estét-musik i år igen. Visst, om jag kommer in så får jag gå om ettan, men då endast med ämnena musik och histora eftersom att övriga kurser redan är avklarade för min del.

SYV (Skol och yrkes-vägledaren) anser att det ser ganska ljust ut för mig i år. Jag kom som tredje reserv förra året, och jag har bättre poäng i år. Å andra sidan är det 130 som söker i år. Rekord med typ 30 pers. Ganska kraftig ökning. För övrigt verkar det vara riktiga betygsnördar som söker i år. Orkesterpojkar med MVG i alla ämnen är inte att leka med. Å andra sidan vill de väl inte ha in för mycket orkester, så det kan jag se som ett plus.

Jag älskar musik, och spelar garanterat mer än de allra flesta som söker in. Det känns på något sätt orättvist att jag som spelar 4-5 timmar om dagen inte kommer in utan blir knuffad åt sidan av någon kille som gillar att spela nån gång ibland men har überbra betyg.

Jag kommer att bli knäckt om jag inte kommer in, men det säger jag inte. Jag utgår från att jag får stanna på idrottsledarskap, men egentligen drömmer jag om att ta en annan buss efter sommarlovet till en ny skola och ett nytt vardagsliv.

Vi får se hur det går. Håll tummarna för mig kamrater i nöd och lust!   

Jag älskar mina polare, jag älskar min flickvän, jag älskar mitt rum med min enorma anläggning förstärkare, gitarrer och mickar, jag älskar mina band och jag älskar den djupa relation jag funnit till bandet Red Hot Chili Peppers musik. 

Jag borde vara en mycket lycklig människa, och det är jag ju förvisso oftast. Men det ligger ändå en dunkel påminnelse som en skuld under ytan. Mina föräldrar har just flyttat isär, och flyttlådor ligger överallt tillsammans med minnen som bytt plats eller bara packeterats ned för att damma någon annanstans.

Om jag är hos mamma så tycker jag synd om pappa som sliter hårt för att finansiera hela villan själv. Om jag är hos pappa så tycker jag synd om mamma som är ensam i sin lägenhet.

Vad fan gör man? Jag är ju inte två? Jag är ju bara en. Vart fan ska jag ta vägen?

Mamma har köpt en 37 tum stor HD-TV med en upplösning på 1080p. I vanliga fall hade jag blivit överlycklig. Nu känner jag bara skuldkänslor. Som att jag inte borde titta på TV'n. Köpte hon den bara för att jag skulle komma dit mer? Köpte hon den för slå på stort när hon ändå behöver köpa en TV?

Hos pappa sitter jag på golvet och lutar mig mot förstärkaren med gitarren i knät och spelar samtidigt som jag tittar på en gammal bildrörs-TV. Då känner jag i alla fall inte skuld.

Nu får jag förstås lite dåligt samvete för att ha skrivit den här texten som egentligen är rätt privat, men min dagbok är en öppan sådan och jag skäms inte över att vara mänsklig. 

Så vart ska man ta vägen för att göra alla parter nöjda? Går det ens? Jag hatar allt som är skört och förstörbart. Usch.