Jag var med i direktsänd radio förut. En av de topp 50 konstigaste upplevelserna i mitt liv ska ni veta.

Det hela började med att ryktet gick om att vår ( på allvar sjukt populära) låt om Peter Jihde hade sänts på Mix Megapol i morse. Ett flertal hävdade att de hört oss på väg till skolan, och då till och med fullt främmande Skåningar kontaktat oss och meddelat att hela deras skola sjunger på låten kunde vi inte annat än anta att ryktet var sant.

Självklart kom någon av oss i bandet på snilleblixten att vi skulle ringa till Mix Megapol och fråga om vi inte kunde få komma upp till Stockholm och spela låten live i studion för det svenska folket. Telefonen piper och piper, och till slut kommer jag fram till en kvinnlig röst vars namn jag glömt bort.

- Tja, Oskar Nyström heter jag, och jag undrar om Jihde-låten spelades på Mix Megapol i morse?

- Nu förstår jag inte vad du menar?

- Jo, det är sagt att Jihde-låten spelades här i morse, och jag är en av skaparna till den och kommer nu med förslaget att vi kan spela den för det svenska folket live från studion.

- Nu förstår jag inte vad du menar? Men... Jag måste gå vidare med mitt program nu. Hejdå!

- Vaehmöhmhumprogram? Hejdå...

RADIOPROGRAM! Direktsänt!

Det finns ingen rättvisa.

Älsklingstove och jag har idag latat oss, i ordets fulla bemärkelse. "Riktigt jäkla ordentligt" som man säger. Inte tagit ett spadtag så att säga. Köpt lite godis, druckit lite oblikatorisk cola och även lite lika obligatorisk saft.

Jag har även snurrat på min nya trumpinne som jag fick tack vare aktivt arbete längst fram på Majestic Mojo's konsert. Det resulterade i smärtsamt jämrande från Tove ungefär 3-4 gånger, och smärtsamt ihopbitande av mig 1 gång.

Nu åkte hon dock hem på sin lilla rosa moped, och jag kände mig stolt över att kunna vinka av min lilla tösabit. Det kändes "filmepiskt" nästan, att släppa iväg henne på ett litet moppeäventyr med tre väskor. Filmepiskt i "Josef Farez-anda" på något sätt. Inte Lord of The Rings-episkt, utan svensk-romantisk-komedi-episkt.

Från att ha pratat om episka filmparaleller är steget inte särskilt långt till att prata om precis vad som helst, så... Jag sålde min moped igår. Körde den en sista gång, och på sista rakan där man alltid hinner gasa lite extra och bromsa vilt innan man svänger in på min gata kände jag en tung sorg fylla mig. Nu måste jag ju cykla, och jag och gamla Bettan har ju ändå vart med om mycket tillsammans.

Bettan har exempelvis skrapat upp vänsterkåporna samtidigt som min röv gick i spillror i en vild och fruktansvärt psykedelisk krasch där vi tillsammans gled 20 meter på asfalt. Det har liksom vart vi två, Bettan och jag, i 270 underbara mil, och nu kommer någon helt okänd snubbe och köper henne. Sorgligt på det lite vuxet barnsliga sättet såklart, men med en viss känsla av att vi hade något extra.

Hur som helst. Nu är jag åtminstone en skuldfri man, och jag ska titta närmare på en ny dator. Min gamla börjar mer och mer kännas som en riktigt gammal fotbolls-spelare som man bara håller kvar i laget för att ingen har respektlösheten som krävs för att sparka någon som spenderat så många år i laget. 

Idols startsida. No kidding.

För att titta på klippet: http://www.tv4.se/noje/idol_2008

Jag är den fånige killen i mössa och randig tröja.

För övrigt finns det ett till klipp med Peter Jihdes reaktion m.m "Jihde mållös" heter det.

För övrigt satte jag en isbit i halsen idag, men det gör inget för min granne har vuxit ur gitarråldern och säljer nu massa grymma pedaler till mig hur billigt som helst. Exempelvis en Boss Digital Delay. Exakt samma pedal som bland annat Tom Morello använder. Kul. Minst sagt.

Spelningarna gick bra. Den första var något av en besvikelse med relativt liten publik och ganska osynkad volym på scenen. Den andra dock var bland det roligare jag varit med om i bandets historia. Trots sittande publik var det röj hela tiden på scenen, och det hela verkade uppskattat.

Jag är nöjd. Inte i extas eller i djup depression. Nöjd.

För övrigt lade jag ut min finfina moped på blocket idag. Ack så många minnen vi har tillsammans, gamla Bettan och jag, men nu ska hon bort i förmån för en ny dator och en effektpedal till gitarren som är specialgjord för Jimi Hendrix (för den tiden) unika sound. Samma sound som John Frusciante använder sig av nuförtiden. Inte fel. Inte fel alls.

Därmed är det inga tårar som fälls när moppen vinkar adjö om några dagar. Med pengar på kontot överlever man en smärre materiell förlust, så är det alltid.   

Klockan är 07:32 och om bara några futtiga timmar har mitt band, Rostbrun Chili Con Carne, två spelningar inför en hel gymnasieskola.

Som vanligt har jag sovit ganska dåligt inför spelning. Det brukar bli så att jag är nära att somna men helt plötsligt börjar visualisera något som kan eller ska hända på scenen. Det kan vara något så enkelt som ett solo eller möjligtvis ett intro, men jag blir ändå totalt klarvaken. Det är som att kroppen gör sig redo för spelning några timmar för tidigt, och här sitter jag nu, efter ett fåtal timmars sömn, ganska skakig, och laddar inför spelning med hjälp av en vattenflaska och lite inspirerande musik.

Vet inte riktigt vad jag kan förvänta mig av dagens publik. Det är sittplatser liksom, i en skola, i en aula. Antingen kommer ganska få, och då sitter de i regel ganska glest och spelningen blir som en repetition, fast med publik. Men det finns alltid en liten, liten risk att väldigt många vill se Rostbrun just denna soliga dag. Ju fler som kommer, desto bättre stämning på konserten. Så är det nästan alltid. Såvida det inte är John Butler. Han borde spela på teatrar eller något så att folk kan sitta och lyssna på exempelvis Ocean utan att han ska bli störd av alla skrik. 

Fan vad darrig texten blev, men så är jag ju också rätt nervös. Har längtat efter det här, och jag hatar dåliga spelningar. Må det nu bli en bra spelning, från både vår och publikens sida.

Om tio minuter ska jag bära ut mitt åbäke till förstärkare till bilen. Får ångest vid blotta tanken. Den väger på fullaste allvar mer än mig.  

Min säng är farlig. Livsfarlig. Möjligtvis är det lakanen som är farliga och inte själva sängen, men vad det än kan tänkas vara som utgör ett hot mot min fysiska hälsa så är sängen farlig.

Varje gång jag ens lägger mig i den känner jag hur näsan svullnar upp, och resten av dagen är en nästäppt, jobbig pina. Jag hatar det, och jag hatar min säng.

Faktum är att jag till och med fruktar min säng, och jag tänker nu börja sova på soffan i vardagsrummet istället. Där kanske man kan få vara ifred från potentiell ohyra och annat skräp som förstör vareviga dag för gemene man som ens glor någon sekund för länge på den förbannade sängen. Usch och fy fan.

Ber för övrigt om ursäkt för bloggtorkan som har försigått här under veckan. Smickrande att runt 55 pers ändå tittar in varje dag med hopp om ett nytt inlägg. Ändring ska ske då jag är ledig från skolan både imorgon och i övermorgon på grund av tre spelningar med bandet.

Om tre dagar har jag haft dreadlocks i 2 veckor, och jag har redan varit med om en del kul, mindre kul, och framförallt intressanta saker som jag helt enkelt måste vänja mig vid.

* Bob Marley-låtar sjungs när jag går förbi minst två gånger om dagen. Folkets favoriter verkar vara "No Woman No Cry" och "Get Up, Stand Up".

* Någon gång om dagen får jag höra frasen: "Men hur duschar du egentligen?"

Mitt svar: "Jag duschar inte längre. Det är det som är det härliga med dreads. Man bara låter mögglet och lössen göra sitt jobb."

När den som ställde frågan sett både äcklad och förvånad ut i ungefär tio sekunder säger jag: "Jag skojade, jag duschar som vanligt såklart" vilket brukar lämna den frågvise lite fundersam. Underbart rolig humor om du frågar mig.

* Det vanligaste intrycket från folk verkar dock vara att det är snyggt, inte att det är skumt eller äckligt, för det är det ju faktiskt inte. Dreads är enkla att spekulera kring, och det är klart att myter om både koskit och möggel uppstår vid ett sånt förvirrande ämne. Jag får höra nästan varje dag att det ser coolt ut, och när folk med lite extremare klädstil kollar lite extra och sedan snabbt tittar bort när jag möter deras blickar känner jag mig allmänt glad över mitt val att skaffa dreads.  

Fick en bunt brev idag från en hel del FRIDA-läsare som berättade att min spalt var den bästa i hela tidningen och att de blivit inspirerade av mig som krönikör. En av de ville ha tips om hur man blir en bra krönikör och hur man får jobb på tidning, några andra kom med frågor om hur killar tänker om si och så.

De ville bara höra med någon vettig kille, och de frågade mig.

Vilken jävla ära. Snacka om motivationsboost. Folk betalar 29 spänn varannan vecka för att slå upp min sida. Rörande.