Frosten ligger vit på taken. Endast blottaren Sven-Inge är naken. 

Minus sju grader står termometern på, tror jag. Ska ut och njuta av en svinkall dag på stan. 

Konstig info att bjuda på efter någon vecka med uppehåll kanske... Må så vara. 

God jul i efterskott förresten, och god forsättning och gott nytt år. 

Jag har blivit gammal.

Lämnat ungdomens ljuva år bakom mig. 

Lämnat lek och stoj för allvar och rynkor. 

Jag har börjat lösa Sudoku. 

Den här kortfilmen, som handlar om att göra slut, är resultatet av extremt hög budget, en skicklig skådespelartrupp och lite härlig fritid en vardagseftermiddag. 

Mina vänner... Jag bjuder eder...

Att göra slut på ett fint sätt!  

Det är lite konstigt tycker jag, att så många som ungefär en miljon människor kollar in på den här bloggen varje dagen, bara för att kanske få läsa om något underligt som hänt i mitt liv.

Tyvärr så hinner jag inte blogga så mycket, och det är synd, för det händer så mycket underligt och spännande i mitt liv att jag är fullkomligt övertygad om att jag skulle vinna nobelpriset i litteratur om jag plitade ner de allra bästa delarna av min vardag, varje dag.

Ni vill förstås ha exempel, eller rent av bevis? Jag trodde väl det... Nåväl, jag kallas inte Woodpig den givmilde för ingenting, så here goes...

Idag kom en rysk orkester till Sundstagymnasiet där jag för tillfället studerar, eller "pluggar" om vi ska tänja på det formella. Denna "ryska orkester" som de så fint kallade sig visade sig vara allt annat än vad någon hade väntat sig.

Det var nämligen ingen orkester. Det var små barn. Mellanstadie till högstadie-glin som uppträdde en och en och två och två och tre och tre och allt vad det var. En orkester spelar tillsammans, utan playback. Ryssarna spelade ensamma, med playback, och varenda en av de spelade keyboard eller sjöng, utom två som spelade cello. 

Det hela började starkt med att tre musikklasser satt förväntansfullt och tittade på den mycket fjuttiga orkestern som bestod av en flicka i 8-årsåldern. I samma ögonblick som hon tryckte på play på sin keyboard och dansbands-pop-disco-musiken startade så insåg vi allihopa, närmare 90 pers, att det här... Det kommer att bli dödstråkigt.

...Och sanna mina ord. En timme senare har jag fått höra och se en strid ström av märkliga ryska tolkningar av allt från ABBA's The winner takes it all till We Wish You A Merry Christmas. Allt framfört på tråkigast möjliga sätt med enkla keyboardmelodier med playback eller sång. Med Playback förstås.

Faktum är att jag spelade in en av låtarna på min mobil så att min käre vän Niklas Månen The Moon ska få höra hur oerhört lik en av låtarna var youtubevideon (som du hittar längst ner i inlägget) som vi tidigare hyllat för dess oerhört bakåtsträvande musikstil och märkliga val av videotolkning. Kolla på klippet nu är du snäll. Åtminstone en stund av det.

Sådär, är du klar? Bra. Nu förstår du ungefär vad det rörde sig om. Svensk 80-tals-disco-pop, fast på ryska, plus oerhört falsksång i 80 % av låtarna. En mycket snopen och underlig upplevelse på alla sätt, det bjöd de ju faktiskt på. Men ändå... Det känns som att en hel busslast med ryska ungdomar och barn som åkt ända från St. Petersburg bör ha lite mer att erbjuda än We Wish You A Merry Christmas med underlig brytning... Eller? Vad vet jag...

Jag måste passa på att berätta om en annan grej som hände på konserten lite snabbt. En tjej i 14-årsåldern gick upp på scenen framför nittio helt främmande, äldre, musikelever och tryckte på playback-knappen fortare än ögat. Hon var märkbart nervös, men det var nog ingen som trodde sina ögon när hon helt plötsligt stängde av musiken och stormade ut därifrån. 

Det är ju sånt här som bara händer i filmer? Inte på riktigt? Hon drabbades helt enkelt av svår scenskräck utan dess like, och till ljudet av nittio knäpptysta elever fick hon en snabb utskällning och blev sedan återigen framföst till synthen (= annat ord för Keyboard, för den oinsatte). 

Fy satan i gatan vilken hemsk upplevelse. Jag vågade inte ens titta, minns jag. Jag kollade ner i golvet och tänkte på annat. Tove, gitarrer och longboardar tror jag bestämt.

Konserten toppades av genom att en pojke i fjortonårs-åldern ropade "Sing for me my angel of beauty" till en tjej i samma åldersgrupp samtidigt som hon sjöng höga operatoner till ett playback-komp i så mycket moll som det bara går. Det var kanske ännu mer fruktansvärt än scenskräckincidenten, jag kan inte riktigt avgöra. Jag kom i alla fall på mig själv med att skräckslaget stirra i golvet i ungefär två minuter efteråt.

Det har varit en toppendag helt enkelt! Att jag dessutom köpt mig en riktigt jävla supergrym elgitarr av märket Fender Telecaster inklusive ballt hardcase gör inte saken sämre. Alls.

Min nya gitarr är gjord av trä minsann. I'm the pig, that's the Wood.