Legat i magsjuka, en hel vecka. Magsjuka och hosta. Spyor och illamående. Svält och hungersnöd. Och jag är fortfarande inte alls frisk. Friskare, men inte frisk. 

När man är magsjuk blir man alldeles sjuk i huvudet också. Vaknar klockan 4 på morgonen och får för sig att det vore gott med ostbågar och sånt. Samtidigt vet jag att det bara är Satans djävulska plan för att få mig att kapitulera knäböjd inför herr klosett igen, så jag får ligga där, från fyra på morgonen till 23-snåret på kvällen och vara sugen på ostbågar, förpassad till mitt sovrum där den enda affischen på väggen som kan roa är placerad bakom mig och föreställer Gudfadern-gubben som min bror måste tyckt var ball någon gång i tiden.

Nu är det lite bättre. Jag kan gå runt lite grann. Vagga fram och tillbaka lite i husets alla rum och skrymslen, innan jag måste gå och vila igen.  

Det blir inte mycket gjort. 

Sitter i skolan efter ett halvsvettigt buggpass och funderar på alldeles för många saker samtidigt. Varför fruktansvärt intensiv och energikrävande spansk folkmusik strömmar ut ur ett par dassiga iMac-högtalare, varför jag inte sitter hemma och spelar tv-spel tillbakalutad i soffan med en svinkall Cola just nu, och varför fåglar nog inte kan simma baklänges.

Det är en bråkdel av de saker en stackars möglig Woodpig tvingas tänka på, i en datasal uppyst av lysrör och grådaskigt väder hängandes likt Ragnar Dahlberg på ålderns höst utanför fönstrena. 

Snart slutar första GeMu-gruppen i skolan, och då ska jag införskaffa en av djävulens allra bästa uppfinningar i skolans caféteria. En Coca Cola. Utan is. 

Om du har tråkigt, bildsök på katt i tratt på Google och känn skrattvågen skölja över dig. Det funkar. Jag lovar. 

Klockan är 05:37 på morgonen till vad som förväntas bli en pyttelite ovanlig onsdag. Jag har legat och väntat på John blund i mer än 5 timmar, men har nu konstaterat att han glömt bort mig. 

Det är konstigt tycker jag, hur man kan ligga och bara vänta och vänta (och vänta och vänta) på sömnen, för att sedan bli trött så fort man går upp. Ja, självklart är jag trött som en stackars kvinna som fött trillingar, men ändå, om jag skulle gå och lägga mig nu så skulle jag bara ligga där och fundera tills jag inser att jag fortfarande är vaken och att ännu en timme av mitt liv slösats bort, alldeles ensam i ett mörkt och tomt rum i liggande ställning.

Min sömnbrist beror på två saker. Dels att det varit lov och att dygnet vänts en kvarts varv så att jag somnat klockan 3 och vaknat klockan 13, och dels att jag började läsa näst sista kapitlet i den sista och sjunde boken om Harry Potter som förgyllt hela min ungdom för att hävda natt-tristressen. 

Det visade sig att det näst sista kapitlet var rätt spännande, för att inte säga rent förjävligt spännande. Säcken av flera års funderande på hur det här ska kunna sluta väl drogs åt allt tajtare, och till sist låg jag där, helt hypnotiserad av den fantastiskt välskrivna boken.

Nu efteråt känns det tungt, surt och bittert att det inte längre finns någon fortsättning. Berättelsen om en hel värld av sköna individer som man verkligen lärt känna är plötsligt slut, och jag känner mest för att resa till London med detsamma och tvinga J.K Rowling att berätta vad som hände sen.   

Nu sitter jag i alla fall här, omfamnandes mitt trygga tangentbord och sörplandes på en kopp varm choklad. Om exakt två timmar ringer min väckarklocka helt i onödan. 

Snön ligger vit på taken

Endast Woodpig är vaken