Jag vill åka longboard. Nu.

Inte själv dock. Det blir snabbt tråkigt att glida runt alldeles ensam på långbrädan och utföra trick efter trick. 

Alla longboardvänner är upptagna idag, eller bor åt helvete långt bort. 

Får mig att vilja gråta lite grann. Men bara väldigt lite. 

Det gör jag dock inte. 

Spännande att skriva en blogg på det här sättet, som att bläddra blad för varje mening man läser. 

Nej. 

Jo. 

Ni ser, det funkar som en konversation också.  

Nej. 

Jo. 

Och nu gick det förbi några förbannade motionärer utanför fönstret igen och glodde mig rakt i ögonen i fem sekunder, precis som vanligt. Ska gå ut och kasta trubbiga föremål i deras riktning. 

Hörs. 

Laddade ned ett program som skulle "städa" och speeda upp datorn förut. Varje nanosekund av prestanda ska pressas ur hårddisken, och CCleaner var rätte mannen för jobbet, tänkte jag i min ivriga naivitet. 

Istället för att bara städa bort virus och spyware togs all internethistorik bort, och jag sitter numer mest i datastolen och försöker lista ut vad för hemsidor jag brukade spendera dödtiden på. Särskilt saknar jag en hemsida med blueskomp som jag hittade igår. Gillade framförallt backtracket Slow hard blues in E. 

Tack CCleaner. Schysst. 

Vad fan är det för namn mitt onlinebelägna alter ego besitter egentligen? Woodpig? Skogsgris? Vadå jävla skogsgris? Trägris kanske? Men vadå gris gjord av trä? 

Viss förvirring uppstår ju såklart, men faktum är att det hela är mycket simpelt. Som jag minns det idag så lyder historien bakom namnet Woodpig såhär:

När internet var en nyhet i de svenska hushållen var det mycket prat om att hålla sig säker på internet. Namn, adress, telefonnummer och annan personlig information gavs absolut aldrig ut under några omständigheter. Därför behövde jag som åttaåring hitta på ett fräckt smeknamn till mitt konto på den numera stendöda sidan Lunarstorm.se.

Jag konfererade en stund med min äldre bror, och han föreslog till sist Woodpig, eftersom att vi på den tiden var en inbiten orienterarfamilj. Vart han fick "gris" ifrån vet jag fortfarande inte, men något med "Wood" skulle det vara i alla fall.

Såhär 10 år senare känns Woodpig inte längre jättehäftigt. Känner mig ungefär som Nordman eller Marilyn Manson. Bär på ett fånigt smeknamn som jag inte kan komma ifrån.

För alla mina låtar är märkta Woodpig. Hela den här bloggen kallas för Woodpig.bloggagratis.se. Drösvis med forum och communitys känner mig som Woodpig.

Så... Jag får väl leva med min förbannelse, ett tag till. Flyttar antagligen bloggen till en sida med mitt riktiga namn när jag inte orkar längre, för så jävla farligt är inte internet. Om nazisterna på stan vet mitt namn så gör det mig inte så mycket att mina bloggläsare vet det.  

Super Ninja Monkey Team vann rockkarusellen i Värmland/örebro! :D

Det trodde vi fan inte när vi vaknade igår morse, att vi skulle kamma hem en plats i riksfinalen (Eskilstuna) och priser för sammanlagt 20 000 kronor på en scen någonstans i Örebro. Nu känns det sådär framgångsrikt och härligt som det gör när man når en ny milstolpe med sitt band.

Hyper Force Go!

Sitter på ett hotellrum på Arlanda flygplats. Ligger, för att vara petnoga. Klockan närmar sig midnatt, och jag ska väl försöka locka till mig John Blund på nåt sätt.

Melodramatisk är ledordet för dagens humör. Orolig, ängslig, lite lätt flygrädd och allmänt inåtriktad och väldigt samlad i mina egna tankar. Men vad fan, krascha i mitten av Atlanten vill väl ingen göra? Man skulle ju stendö.

Just ja, jag ska till USA förresten. Glömde nämna det. Planen är att finna mitt inre jag, och min bror. Han bor nämligen där nu för tiden. I Conneticut, två timmar utanför New York. Ni vet, stället som Rage Against The Machine gnäller så på för att de som bor där har det bra.

Ska bli spännande faktiskt. Är det ett endaste land jag vill åka till i världen, så är det USA. Verkar pampigt på något sätt. Jag blir borta i närmare två veckor. Måhända lägger jag upp en bild eller två på ett fallskärmshopp från Frihetsgudinnan eller dylikt. Den som lever får se.

Mitt fönster vätter ut mot gatan nedanför. Detta är ett problem. Det är nämligen så att datorn lyser mig rätt skarpt i ansiktet på kvällarna och tydligen har hela Skåre bestämt sig för att det är askul att gå med stavar precis på den här vägen, åtminstone två gånger om dagen var. 

Jag möter alltså dessa tappra motionärers blickar ungefär 8000 gånger om dagen, från och med 19.00 till 21.00 ungefär. Det här får ju rent katastrofala földer såsom faktumet att jag inte ens kan peta mig i näsan när jag sitter här, utan måste köra överklassvarianten och gå till toaletten för att få ut jävelskapet ur snoken. Inte heller kan jag sitta i bar överkropp och bara betrakta min bleka, beniga kropp timme in och timme ut, för hur skulle väl det se ut? 

Och om jag skulle få för mig att bara fascineras av hur aerodynamisk man blir när man står på händer naken, ja då skulle ju varenda skalle i byn samlas i kollektiv och bara stirra på min stackars fritid som rinner iväg, och det vore rent pinsamt.

Jag vet inte riktigt hur jag ska lösa det här. Får väl bygga en skylt med texten "varning för sabeltandade jordgetingar" några hundra meter bort på vägen eller något. Det ska nog hålla de borta...  Eller så kan jag gillra en fälla, men även där har ju det moderna samhället försvårat det för mig genom att asfaltera framfarterna.

Nej... Det var bättre förr säger jag bara! När man kunde gillra hur mycket fällor man ville i den mjuka, sköna jorden, och när folk inte ens hade lust att gå ut ur sina grottor och hyddor för att traska en sväng med dinosaurierna och de bengaliska tigrarna.