Jag var nyss inne på den här hemsidan (Ernsts officiella) och surfade runt när jag hörde pappas välbekanta steg i trappan. Instinktivt började jag skämmas för vad jag faktiskt var inne och tittade på, och tryckte därför snabbt ner fönstret. 

Jag insåg just att jag aldrig haft det problemet förut. Jag har aldrig behövt trycka ner ett fönster föreställande Ernst Kirchsteiger och citatet "Färgen får det att brumma som en liten humla i mitt bröst" för att någon annan inte ska se vad jag gör på datorn.

Mycket ska man vara med om innan man trillar av pinn. 

När jag var runt 8 år kretsade hela mitt liv kring Pokémon. Jag hade mitt gameboy med mig överallt, och det roligaste jag visste var att nöta Pokémonligan om och om igen.

Jag prenumererade dessutom på Club Nintendo på den här tiden. En tidning som delade med sig av sjukt mycket förmåner till sina fans. Fyra gratis Zelda-spel t.ex, eller särskilda Pokémon-give aways där man fick ta sig till sin lokala leksaksaffär ett visst datum för att hämta en särskild Pokémon som bara gick att få på det här sättet. 

I Karlstad var det sällan give aways, men en gång var det faktiskt det, och den gången var det den allra bästa Pokémonen någonsin som gavs bort, mellan 10 och 12 på Toys R us i duvanhuset. 

I samband med den mycket aktuella Pokémonfilmen gav de bort filmens huvudpokémon Mew till Club Nintendomedlemmar. En gång i livet, en chans. Jag frågade mamma flera veckor i förväg, och vi bokade in datumet i kalendern. 

Den dagen stod jag där, klockan 10, med min gameboy hårt fastklamrad i handen. En snäll kille stoppade in en sladd i Game Boy'en och på skärmen kom en Mew upp.

Ett av min barndoms mest tydliga minnen. På skolgården nästa dag var jag den enda med Mew, och jag var så fruktansvärt stolt. Tack mamma, för att vi åkte den dagen, för det var sjukt viktigt för mig. Det lärde mig att aldrig underskatta någons intressen, vad de än må vara. 

Mustaschen är borta! Den ack så vackra (beiga) ansiktsprydnaden drog sin sista suck idag, och jag känner mig rent bedövad under näsan. Jag fick som sagt inte en endaste donation i mustaschkampen, vilket ju är så skrattretande pinsamt att det inte ens är värt att skämmas över det, men det viktiga är ju hur mustaschen pushade de amerikanska valrösterna lite, lite extra åt Obamas fördel, och hur den inspirerade Dream Theater till deras nya album, inte hur det gick med någon fånig tävling. 

Spelar Pokémon igen för första gången på 10 år! Pokémon Platinum. Nya grejer, men med retroperspektiv på saker och ting. Helt fantastiskt jävla underbart spel. Pokémon borde få både fredspris och sju Oscarsnomineringar på samma gång.

Den här blåa saken på bilden valde jag som första Pokémon. Han heter Piplup och är level 7. Själv heter jag Elf och min bästa vän heter Stefan, men jag tror att han snart blir min fiende, som i första spelet, och det är synd för jag döpte honom efter min superschyssta morbror. 

Pokémon Platinum rekommenderas starkt till alla som växte upp med ögonen fästa på Pokémon röd eller blå åtminstone en timme om dagen.

Jag och Fridén gjorde en låt idag. Lyssna hemskt gärna och säg vad du tycker.

http://www.myspace.com/heliumtheory

Drömde hemskt inatt igen. Var inneboende hos en galen professor som utnyttjade sin son Jakob för att uppfostra ungdomar till någon sorts hjärntvättade mördarmaskiner. Rebell som jag är (det står trots allt på mina strumpor, på engelska!) bestämda jag mig för att döda Jakob och rädda ungdomarna.

Det gick sådär. Jag sköt ihjäl massa inneboende för att de gillade Jakob så mycket, och när jag väl sköt Jakob så visade det sig att han var en terminator. Drömmen avslutades med en fistfight mig och Jakob emellan, och jag antar att jag dog eftersom att jag vaknade därefter.

Klockan var 13-nånting. Pappa gjorde pannkakor. Jag har inte borstat tänderna än. Är förkyld och deppig. 

Jag sov länge i natt. 8 timmar, precis som man ska göra, enligt fru doktorn. Ändå vaknade jag totalt utmattad och kände mig inte det minsta utvilad. Jag drömde nämligen en fruktansvärt psykiskt jobbig dröm, värdig minst en Oscar (bästa manus 2009).

Det hela började med att jag var förbannad på mänskligheten för att alla är falska och i drömmen frös dessutom folk ut mig. Jag bestämde mig för att döda alla i hela Vålbergsskolan, som mitt undermedvetna döpte den till. Av någon anledning låg Vålbergsskolan i Forshaga, trots att det är minst 5 mil mellan de.

Jag skulle döda alla på något effektivt men ändå hemskt sätt, bestämde jag mig för, så jag snodde en fjärrkontroll med en enda knapp på, som kontroller en närliggande sjö. Om jag trycker på knappen så släpps hela sjön lös på samma gång och skapar en tsunami, var min briljanta idé.

Så, jag klättrade upp på Vålbergsskolans tak och förberedde mig för döden, tillsammans med en kompis som accepterade att jag hade gjort mitt val. Jag fick på riktigt ångest för att jag snart skulle dö, men räknade ändå ner från tio...

10...

9...

8...

7...

"Är du säker på det här?" frågade kompisen.

6... Fortsätter jag, utan att svara.

5...

4...  

3...

2... 

Jag funderade på om jag borde spänna mig eller slappna av när jag sköljs iväg och studsar runt i omgivningen.

1...

Sen tryckte jag. Vattnet sköljde över ängen utanför skolgården, och sedan in över skolan. Jag spände hela kroppen samtidigt som tegelstenar började rivas upp bakom mig. När vattnet tog oss, mig och kompisen, såg jag att han var helt avslappnad. "Spänn av" sa han. "Spänn av så är det över sen". 

Så jag accepterade att det var som det var. Jag släppte taget om mitt liv, och somnade in, precis när jag var på toppen av den enorma vågen. 

Allt blev svart. Svart och tyst. Sen vaknade jag upp, på gatan utanför huset. Jag var genomblöt, och hade brutit högerarmen på något vidrigt sätt så att jag kände smärtan som om den var på riktigt. 

Skuldkänslorna började sakta rinna över mig, och jag insåg att jag hade dödat alla mina vänner. När jag gick in i huset stod pappa där och väntade på mig. Jag försökte låtsas som ingenting när jag stammade fram att jag hade brutit armen. "Jaha..." sa han, och det var tydligt att han visste vad jag hade gjort, trots att han inte sa något.

Resten av drömmen gick jag mest runt med skuldkänslor, ångest och bruten arm som hängde och slängde. Vart jag än gick var det tydligt att folk hatade mig för mitt fruktansvärda dåd, men ingen sa något om det. 

Någonstans här väcktes jag av väckarklockan, och då insåg jag att jag hade hållt armen på ett konstigt sätt hela natten som om jag verkligen hade brutit armen, och jag var svettig och trött. 

Drömmar är märkliga. Att de kan kännas så äkta, och att jag kan göra så fruktansvärda saker, och ändå inte inse att det är en dröm... Skrämmer mig. 

Lång text kanske. Tack om du orkade läsa hela, och tack till dig som försökte. 

Mustaschkampen gick sådär. Fick några extra långa fjun här och var under näsan, men något mustaschproffs vill jag inte kalla mig ännu. Men nästa år! Då får Leif "Loket" Olsson och Hitler passa sig, för då jäklar får de konkurrens i snorbromsparadiset!

En bild på slutresultatet har jag tyvärr inte, men det är inte mycket att se egentligen. Föreställ dig ett ansikte med lite nätta hår under näsan så har du mig i ett nötskal. 

Imorse hände något mystiskt för övrigt. Jag vaknade av att väckarklockan hade ringt konstant i 5 minuter, och jag tackade min lyckliga stjärna för att min ryska klasskamrat Artem spelade piano så att klockan inte slutade ringa. 

Hur trött måste man vara för att tycka att det är fullständigt logiskt att klockan ringer för att Artem spelar piano!? Och vart fick jag den idén någonstans? 

Märkligt, måste jag säga. Kanske är jag besatt av demoner, eller så har jag fått någon form av obotlig malaria i hjärnstammen sen jag klättrade i ett giftigt träd så att mamma fick ta ett kort på mors dag. Jag fick trots allt utslag på samtliga lemmar utom Allan i brallan så att säga. Men vad gör man inte för att glädja morsan? 

Ojj fan, det är sovdags. Jojjomen, i tid för en gångs skull!