Mitt liv kretsar kring att bevittna andras äventyr just nu. Bloggar om "den stora färden till det förlovade landet USA" fyller sakta men säkert upp min lediga datatid här på Ängbyplans camping i Stockholm. Det gäller min brors blogg om USA, min brors resekompis Andrea's blogg om USA, och pappas blogg om Eriks resa till USA.

Så, vad är då mitt äventyr? Vad kan jag skriva om som är intressant och spännande? Jag öppnade ett paket flingor nyss. De som ser ut som kaninbajs. Det medföljde en Batman-figur. Jag fick Joker. Om man trycker på Jokers högerben så sparkar han.

Igår åt jag på asiatisk restaurang. Jag valde en buffé. De hade läskig mat. En del rätter var inte helt olika den kackerlacka jag hittade på kudden i sängen i natt, och dessutom läskigt nog inte lyckades döda innan den rymde under madrassen. Pappa bor under mig i våningssängen. Undrar vem kackerlackan fick som nattkompis.

Ja, det är sånt här jag får skriva om helt enkelt. När jag är ute och "äventyrar" brukar jag inte vara sugen på att skriva ändå. Ska jag bort för att åka longboard i några dagar så åker jag helt enkelt longboard i några dagar, utan att skriva om det. Det är istället när jag egentligen inte har så mycket att berätta som det blir enklast att skriva.

Jag får väl ändra på det, eller nåt. Nu ska jag och pappa ut i ösregnet och ta tunnelbanan till stan. Ses.

Klockan är 3:24 på natten. Jag kan inte förmå mig att sova. När morgonen kommer sker en av de största förändringarna jag varit med om. Nej, jag får inte hem något nytt spel eller nya hjul till longboarden... Det är något mycket större än så.

Min bror, min endaste bror i hela världen ska åka till USA i ett år, och vi åker till flygplatsen imorgon bitti. Ett helt år. Det är som att förlora ett viktigt organ av sin kropp för ett år. Snubben som man bara kan gå förbi i trappan och säga "tja" till utan att ens lägga märke till honom far till ett av de viktigaste kapitlen i hans liv, och kvar blir jag, utan någon att säga "tja" till i trappan.

Visst, pappa är kvar, men han är inte i närheten lika avslappnad som Erik till sättet, så hans "tja" kommer bara när han verkligen menar "hej" som i hälsningsfrasen "hej". För att utveckla det hela kan jag säga att Erik är som en mysbyxbärande slöfock som aldrig gör något om det inte är i sista minuten. Pappa å andra sidan är den allra värsta tidspressaren jag bevittnat i hela mitt liv. Det är som om hans liv vore en "speed run" där han försöker plocka hundradel efter hundradel.

När pappa ska med bussen brukar han stå i hallen i minst 40 minuter innan och vanka av och av, med oroliga blickar slängda på sin klocka var och varannan minut. Erik, däremot, har gjort det till en vana att springa till bussen med en frukt i ena handen och skolväskan i andra. 

Hur har dessa två klarat sig tillsammans då? Svaret är ett ärligt "sådär". Pappa vill sitta och ladda vid tävlingscentralen minst två timmar innan orienteringstävlingar. Erik vill komma dit och behöva springa till starten för att hinna vara med i tävlingen. Pappa vill gå upp tidigt, läsa lite i sin bok, lösa lite korsord, dricka kaffe och hinna planera resten av dagen innan klockan ens är 8. Erik går (såhär i sommarlovstider) upp klockan 13-14 sisådär, sitter länge och väl vid frukostbordet, ringer runt till sina kompisar och frågar om de vill "hänga med till lianen" eller "åka flotte på älven". 

Det är det jag älskar med Erik. I sina bästa stunder kan han, trots sin 18-åriga ålder, bete sig som ett barn. Han har alltid kunnat sätta sig och spela tv-spel eller hoppa studsmatta eller spela fotboll eller vad som helst. Nu för tiden gör vi knappt sånt mer dock. Vi har för konstiga vanor tror jag. Jag går upp tidigare än Erik, hinner bestämma att jag ska träffa Tove eller att jag ska åka longboard eller liknande, och när Erik vaknar är jag borta. Dessutom har han varit upptagen med körlektioner, tester och papper inför USA-resan för att vi ska kunna planera något så vardagligt som att ta en spelkväll. 

Jag säger inte att Eriks eller pappas livs-stilar på något sätt är fel. Jag säger bara att båda två är väldigt extrema åt varsitt håll, och att jag nu förlorar den ena halvan av personligheten i huset. Som om det inte vore nog med att mamma flyttat härifrån...

Det är svårt att förklara, men tänk dig att en av dina föräldrar flyttar till en lägenhet där du inte har tillgång till dina saker som du behöver för att fullfölja dina båda jobb. Därifrån är det även 1 mil till replokalen och 3 mil till flickvännen. Du får dåligt samvete för att du inte kan vara där så ofta som du egentligen skulle vilja, och på toppen av det så flyttar ditt syskon till ett annat land vilket lämnar dig med dubbelt ansvar för att tillfredsställa båda föräldrars behov av att träffa sina barn. 

Samtidigt har jag flickvän, skola, två jobb, band och livets alla små överraskningar att ta itu med. Och så ska jag ju försöka få tid för mina intressen också. Lyckligtvis har jag spel som jobb, vilket gör att jag i stort sett kan köpa mig ett spel och omvandla det till artikelmaterial. Jag får dock inte betalt utan gör det för de små härliga förmånerna som faktumet att det är härligt att göra sin röst hörd inom spelvärlden och förhoppningsvis kunna inspirera folk till att uppleva samma sköna spel som förgyllt min vardag. 

Vad vill jag ha sagt ens? Att jag är stressad? Att jag är ledsen för att min bror ska flytta? Att jag är ledsen för att jag har för många intressen som jag inte bara kan lämna? Jag vet inte. Den här texten får sammanfatta hur jag skulle låta hos en psykiatriker. 

Jag hade inget att göra. Därav, ett inlägg till! Yay!  

Det här är den kompletta bilden av dagens inköp (bortsett från en halvliters coca cola på ica för 10.90)

Top Gun - En skrattretande supersvår flygsimulator som jag egentligen köpte bara för att Angry Video Game Nerd har recenserat det och blivit skitarg på det, och jag blev såklart sugen på att testa. 70 spänn fick jag lägga ut för detta "vackra" exemplar vars kartong verkar ha fuktskadats ett par gånger.

Skate or Die - läs föregående inlägg.

Duck Tales - farbror Joakim åker jorden runt, hälsar på hos olika länders kungar, dödar de och stjäl deras skatter. Antagligen spelet som George Bush spelade mest som barn.

Hmm... Om efterfrågan finns kan jag ju faktiskt lägga upp fler texter och bilder på mina gamla spel i takt med att de rullar in. Det är faktiskt roligt med retrospel. Man ser hur folk såg på världen förut, och vissa spel är gjorda i Europa, långt innan engelskan hade spridit sig vilket märks tydligt.

Idag kilade jag ned med longboarden och köpte det här spelet av en kille på stan. Det är till Nintendo 8-bitars, släpptes på sent 80-tal och kostade mig ca 100 spänn.

Varför jag köpte det? TITTA BARA PÅ DET! Det blir inte coolare än såhär. En kille i 14-årsåldern som iklädd gult och blått gör ett awesome trick samtidigt som han ser 100 % oberörd ut. Som om han funderar på vad han ska välja för gymnasium eller nåt istället för att tänka på att han är upp och ner i en half pipe.

Och titeln, mina damer och herrar... Titeln. SKATE OR DIE. Det säger sig självt att spelet är grymt.

Synd att jag inte får hem själva konsolen så att jag kan spela på de förens imorgon.

I övrigt köpte jag två andra spel, och om det finns någon nörd (true gamer in heart) där ute som vill se bild på de så kommentera...

Nej fan, jag orkar inte lägga av med den här bloggen än på ett tag. Var snälla, kommentera och läs mycket så får den stanna kvar. Tack.

Vart fan tog sommaren vägen? Det ska inte vara tröjväder i augusti. Det ska vara kalsongväder. Longboardväder. Longboard i bar överkropp-väder.

Jävla tröjväder.  

Vet ni vad?

Jag tror jag slutar. Lägger av. Skiter i den här bloggen. Kanske gör en ny. Jag vet inte. Kanske ska fråga pappa som visat sig vara gudakungen själv på att skriva om han och jag ska ha en blogg tillsammans. 

Det är fan inte en dum idé. Vi får se. Svar får du....

Imorn typ.  

Hallå! Förlåt, jag är en oansvarsfull jäkel som inte har nog vett i skallen att skriva ett blogginlägg då och då, men tro mig när jag med min allra allvarsammaste röst säger det här: jag har inte haft tid.

Jag har tilldelats den monstruöst "min egen tid-krävande" uppgiften att skriva en spelnyhet på Gamesquare.se om dagen för att alla andra skribenter åkt utomlands. För det första är det svårt att hitta något att skriva om mitt i sommaren när de flesta företagen hellre väntar till jul och konsument-tider för att släppa sina spel. För det andra är det svårt att komma med något eget och subjektivt att skriva om som är tillräckligt intressant för att nördar i Svea Rikes alla hörn ska orka slita sig från de största sajterna och spana in min lilla nyhetsblogg.

Föööör det tredje slog Tove, min flickvän, huvudet i stengolvet i min hall så att jag trodde att hon skulle dö. Tove dog inte. Hon fick hjärnskakning eller något och började blinka häftigt. Jag lyfte upp henne i min säng och tvingade henne att vila några dagar samtidigt som hennes familj var ute och campade. 

Vad har det att göra med min nyhetsblogg? Jo, eftersom att all min vakna och sovande tid självklart spenderas med Tove, slötittandes på TV-serien Scrubs alla 7 säsonger, har jag tvingats researcha och skriva under de 10 minuter hon borstar tänderna och gör sig i ordning för sömn. Sen har vi sovit, vaknat, ätit pannkakor som smakat lök för att någon varit för lat för att diska ur stekpannan sen kvällen innan, kollat på Scrubs igen och haft det allmänt supermysigt. 

Men, som du förstår har jag inte haft tid att skriva, ursäkta, jag skriver ju nu i alla fall. 

Nåväl, det som jag egentligen tänkt skriva idag var att jag äntligen invigt longboarden ordentligt med en runda på 4 mil tillsammans med Josef som åkte sin jungfru-tur med sin härliga nya bräda. Vi har haft roligt, testat på olika typer av åkstilar på olika typer av underlag, lärt Josef den ädla konsten att göra tricket "cross-stepping" samt förfinat mina kunskaper inom tricket i fråga.

Det har varit roligt, men jag har ont i varenda muskel i hela kroppen. Jag menar allvar. Du tänker: "Ahhh... Han har lite ont i benet för att han har pushat sig fram i fyra mil, big deal." Men jag svär vid mina ömma fötter att jag har ont i hela mitt jäkla kadaver till kropp.

Det börjar med att man åker en mil, glad i hågen, redo att försöka sig på massvis med tricks. Sen är man framme i stan och köper något att dricka, mår lite illa efter 5 kilometer med dricka i magen, börjar bli trött, trillar lite, får ont i musklerna där man trillat när man pushar osv.

Det hela är en cirkel av smärta och underbart nöje som förenas i en märklig uppfinning vid namn longboard. På uppsidorna finner vi faktumet att man känner sig fri som en fågel när man väl lärt sig. Köp en vetja. Skit i vardagen en timme om dagen och åk. Ta hjälmen på dig och låt longboarden föra dig dit den vill. Om du vill förstås. Annars kan du kolla på bingolotto eller postkodmiljonären om det är din femma.

Hade!