Senaste inläggen

Av Woodpig - 8 juni 2009 22:37

Mustaschen är borta! Den ack så vackra (beiga) ansiktsprydnaden drog sin sista suck idag, och jag känner mig rent bedövad under näsan. Jag fick som sagt inte en endaste donation i mustaschkampen, vilket ju är så skrattretande pinsamt att det inte ens är värt att skämmas över det, men det viktiga är ju hur mustaschen pushade de amerikanska valrösterna lite, lite extra åt Obamas fördel, och hur den inspirerade Dream Theater till deras nya album, inte hur det gick med någon fånig tävling. 



Av Woodpig - 8 juni 2009 02:35

Spelar Pokémon igen för första gången på 10 år! Pokémon Platinum. Nya grejer, men med retroperspektiv på saker och ting. Helt fantastiskt jävla underbart spel. Pokémon borde få både fredspris och sju Oscarsnomineringar på samma gång.



 


Den här blåa saken på bilden valde jag som första Pokémon. Han heter Piplup och är level 7. Själv heter jag Elf och min bästa vän heter Stefan, men jag tror att han snart blir min fiende, som i första spelet, och det är synd för jag döpte honom efter min superschyssta morbror. 


Pokémon Platinum rekommenderas starkt till alla som växte upp med ögonen fästa på Pokémon röd eller blå åtminstone en timme om dagen.


Av Woodpig - 8 juni 2009 00:52

Jag och Fridén gjorde en låt idag. Lyssna hemskt gärna och säg vad du tycker.




http://www.myspace.com/heliumtheory

Av Woodpig - 6 juni 2009 16:38

Drömde hemskt inatt igen. Var inneboende hos en galen professor som utnyttjade sin son Jakob för att uppfostra ungdomar till någon sorts hjärntvättade mördarmaskiner. Rebell som jag är (det står trots allt på mina strumpor, på engelska!) bestämda jag mig för att döda Jakob och rädda ungdomarna.


Det gick sådär. Jag sköt ihjäl massa inneboende för att de gillade Jakob så mycket, och när jag väl sköt Jakob så visade det sig att han var en terminator. Drömmen avslutades med en fistfight mig och Jakob emellan, och jag antar att jag dog eftersom att jag vaknade därefter.


Klockan var 13-nånting. Pappa gjorde pannkakor. Jag har inte borstat tänderna än. Är förkyld och deppig. 

Av Woodpig - 2 juni 2009 23:01

Jag sov länge i natt. 8 timmar, precis som man ska göra, enligt fru doktorn. Ändå vaknade jag totalt utmattad och kände mig inte det minsta utvilad. Jag drömde nämligen en fruktansvärt psykiskt jobbig dröm, värdig minst en Oscar (bästa manus 2009).


Det hela började med att jag var förbannad på mänskligheten för att alla är falska och i drömmen frös dessutom folk ut mig. Jag bestämde mig för att döda alla i hela Vålbergsskolan, som mitt undermedvetna döpte den till. Av någon anledning låg Vålbergsskolan i Forshaga, trots att det är minst 5 mil mellan de.


Jag skulle döda alla på något effektivt men ändå hemskt sätt, bestämde jag mig för, så jag snodde en fjärrkontroll med en enda knapp på, som kontroller en närliggande sjö. Om jag trycker på knappen så släpps hela sjön lös på samma gång och skapar en tsunami, var min briljanta idé.


Så, jag klättrade upp på Vålbergsskolans tak och förberedde mig för döden, tillsammans med en kompis som accepterade att jag hade gjort mitt val. Jag fick på riktigt ångest för att jag snart skulle dö, men räknade ändå ner från tio...


10...


9...


8...


7...


"Är du säker på det här?" frågade kompisen.


6... Fortsätter jag, utan att svara.


5...


4...  


3...


2... 


Jag funderade på om jag borde spänna mig eller slappna av när jag sköljs iväg och studsar runt i omgivningen.


1...


Sen tryckte jag. Vattnet sköljde över ängen utanför skolgården, och sedan in över skolan. Jag spände hela kroppen samtidigt som tegelstenar började rivas upp bakom mig. När vattnet tog oss, mig och kompisen, såg jag att han var helt avslappnad. "Spänn av" sa han. "Spänn av så är det över sen". 


Så jag accepterade att det var som det var. Jag släppte taget om mitt liv, och somnade in, precis när jag var på toppen av den enorma vågen. 


Allt blev svart. Svart och tyst. Sen vaknade jag upp, på gatan utanför huset. Jag var genomblöt, och hade brutit högerarmen på något vidrigt sätt så att jag kände smärtan som om den var på riktigt. 


Skuldkänslorna började sakta rinna över mig, och jag insåg att jag hade dödat alla mina vänner. När jag gick in i huset stod pappa där och väntade på mig. Jag försökte låtsas som ingenting när jag stammade fram att jag hade brutit armen. "Jaha..." sa han, och det var tydligt att han visste vad jag hade gjort, trots att han inte sa något.


Resten av drömmen gick jag mest runt med skuldkänslor, ångest och bruten arm som hängde och slängde. Vart jag än gick var det tydligt att folk hatade mig för mitt fruktansvärda dåd, men ingen sa något om det. 


Någonstans här väcktes jag av väckarklockan, och då insåg jag att jag hade hållt armen på ett konstigt sätt hela natten som om jag verkligen hade brutit armen, och jag var svettig och trött. 



Drömmar är märkliga. Att de kan kännas så äkta, och att jag kan göra så fruktansvärda saker, och ändå inte inse att det är en dröm... Skrämmer mig. 

 

Lång text kanske. Tack om du orkade läsa hela, och tack till dig som försökte. 

Av Woodpig - 1 juni 2009 22:52

Mustaschkampen gick sådär. Fick några extra långa fjun här och var under näsan, men något mustaschproffs vill jag inte kalla mig ännu. Men nästa år! Då får Leif "Loket" Olsson och Hitler passa sig, för då jäklar får de konkurrens i snorbromsparadiset!


En bild på slutresultatet har jag tyvärr inte, men det är inte mycket att se egentligen. Föreställ dig ett ansikte med lite nätta hår under näsan så har du mig i ett nötskal. 


Imorse hände något mystiskt för övrigt. Jag vaknade av att väckarklockan hade ringt konstant i 5 minuter, och jag tackade min lyckliga stjärna för att min ryska klasskamrat Artem spelade piano så att klockan inte slutade ringa. 


Hur trött måste man vara för att tycka att det är fullständigt logiskt att klockan ringer för att Artem spelar piano!? Och vart fick jag den idén någonstans? 


Märkligt, måste jag säga. Kanske är jag besatt av demoner, eller så har jag fått någon form av obotlig malaria i hjärnstammen sen jag klättrade i ett giftigt träd så att mamma fick ta ett kort på mors dag. Jag fick trots allt utslag på samtliga lemmar utom Allan i brallan så att säga. Men vad gör man inte för att glädja morsan? 


Ojj fan, det är sovdags. Jojjomen, i tid för en gångs skull!  

Av Woodpig - 1 juni 2009 00:40

Jag var bättre på att skriva förr. När jag var 15 år, och mitt inne i en livskris, var jag en riktig jävel på att skriva. Synd att det inte hängde kvar. Det är nog för att jag har bytt liv lite. Om jag är extra ledsen eller glad nuförtiden så skriver jag inte en lång och målande text som beskriver mina känslor. Jag sätter mig vid gitarren istället, och spelar precis det som faller mig in. 


Det är roligt att skriva dock. Särskilt här, där ingen har några förväntningar över huvud taget. Jag måste inte hålla en viss standard, och jag måste inte hålla mig till något ämne. Jag kan till och med fylla mina inlägg med trams och barnsligheter. 


En gång förgiftade Göran Hägglund en gädda för att se om den ändrade färg i pupillerna. 1000100111777790000100 


Sådana lögner skulle jag kunna syssla med, här på bloggagratis. Vad härligt. 

Av Woodpig - 26 maj 2009 19:12

Jag gillar staden där jag bor. Solstaden, där allt bara är lite, lite för stort, så att det alltid finns något nytt ställe att äventyra på, samtidigt som man känner igen sig sådär lagom bra vart man än är.


Egentligen behöver man inte åka till London, New York och Peking. Allt finns ju redan här. Musikaffärer, sol...


...


Jag kom inte på något mer. 

Presentation

Omröstning

Vilket är Sveriges bästa namn?
 Henke
 Lars-åke
 Linni
 Sören
 1973

Fråga mig

0 besvarade frĺgor

Kalender

Ti On To Fr
         
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Augusti 2009
>>>

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik


Skapa flashcards