Idag har det varit terminsuppspel i skolan, igen. Från klockan 9 imorse till 16 i eftermiddags, med undantag för lunchrast, har jag alltså fått lyssna på några riktigt bra låtar. Ungefär 3-4 stycken. Resten har varit jazz, jazz och åter jazz.

Denna dödens musik är sannerligen djävulens verk. Sliskiga trummor, fökyld bas, mördande lyckliga pianoackord som bara är där för att visa hur duktig pianisten är på musikteori, och såklart den dova och dämpade gitarren. 

Och solo ska de spela i varenda låt, hela bunten. Först, gitarren, sedan basen, sedan pianot och till sist trummorna. Små, nätta, fjantiga solon. Bingolottostyle. Familjevänlig tv-style. 

Jazz kan vara bra, ibland. Molljazz, med en endaste saxofon och inte en hel förbannad orkester som tjuter allt vad de orkar, kan vara riktigt bra. Toppmusik, rent utsagt. Synd att 99 % av all jazz låter som ett gäng förvirrade djur på självmordspromenad på savannen, i dur.

Det värsta av allt är att 90 % av alla på hela musiklinjen blir alldeles paffa när jag berättar att jag inte pallar en låt till. "Vadå? Det är ju asgött!" är det vanligaste svaret. 

Men låt mig berätta, att det är inte asgött med låtar som saknar struktur helt och hållet, enbart i syftet att imponera. Det är inte asgött med dim13 och Sus4 och så komplicerade ackord som möjligt. Det är inte asgött med så låg profil som möjligt genom hela låtarna. 

Kommentarer som, "men vissa tycker ju om jazz! *snyft snyft*" behövs inte. Jag är medveten om att musiksmak är bland det mest subjektiva i hela världen, men efter att ha blivit utsatt för denna djävulens vrede en hel dag måste jag få skriva av mig. Jag vill dock påpeka att några jazzlåtar var riktigt sköna idag. De gick i moll, och spelades med känsla. 

Jag och Månen hade skojigt på en parkeringsplats häromdagen.

Jag är med i mustaschkampen! Gå direkt till insamlingen och stöd forskningen mot prostatacancer samtidigt som du hjälper min överläppstorsk att komma ut i världen! 

Mustasch! 

Usch, vad ni är dåliga på att kommentera!

Man kunde nästan tro att ni är försiktiga svenskar hela bunten. 

Nämen titta vad jag hittade! Ett gammalt klipp från en av våra konserter i somras har lagts upp på youtube idag. Bra kvalitét till och med. Nice! 

Jättelång dag idag.

Åkte först in till stan för att sedan inse att jag har för ont i halsen och feber för att kunna gå i skolan. Då blev det att vända och ta bussen hem igen. 

Väl hemma ville jag ta ut en ledig sjukdag, men pappa tyckte att det vore en fiffig idé att städa ur garaget och åka till tippen TVÅ GÅNGER istället. Jag fick i alla fall se en dundertuff maskin krossa vårt gamla bord så att det stod härliga till. 

Sen tyckte pappa att nu när vi ändå hyrt släp så kan vi passa på att åka till IKEA byta min säng vars ben gått av.

Jag vill passa på att påpeka att det inte gick av på det sättet som alla tror.

Väl på Ikea fick vi gå minst 4 mil för att Ingvar Kamprad tycker att människoarten blivit förslappad och därför slagit till med världens hemskaste planlösning. Man MÅSTE titta på alla möbler enligt en linjär sträcka. Det finns inga kryphål. Bara en genväg genom restaurangen, men sängavdelningen ligger fortfarande längst bort i hela jävla byggnaden, så där tjänar man ingen tid ändå. 

Det slutade så olyckligt så att de tog min säng och förklarade att de får in de igen på fredag. Nu ska jag sova på en tältsäng ända tills på måndag, men det kan jag leva med. 

Lång dag idag, dock.

Jag förstår mig inte på facebook. Jävla skitsida.  

Om jag ska utveckla det hela lite, lite lätt så är Facebook ett nytt lunarstorm, vilket var precis vad alla ville komma bort från när de flydde till bilddagboken.

Jag orkar inte lära mig ännu ett nytt community. Åt helvete med vad fjortisarna i karlstads alla gymnasieskolor gjorde och drack i helgen. Jag bryr mig inte. 

Lite lätt purken är jag såhär på måndagskvällen, för övrigt. Utan att jag vet varför. Huvudvärk är inblandat dock.  

Fan vad ute det är med bloggar nu egentligen. Från början var det ju intressant, att få lära känna folk och nästan få privilegiet att läsa deras dagbok.

Nu känns det som att jag inte riktigt hinner och orkar med andras problem. Har så fruktansvärt mycket att göra i mitt eget liv att jag bara läser en blogg om den ständigt bjuder på skruvade reflektioner och en stadig ström humor. Som den här till exempel. Eller den här. Jag läser även min familjs olika bloggar och även mina närmsta vänners tankar slinker ned som en oljad guppi med cellskräck fast tvärtom.

Mer än så klarar man inte av utan att bara skrapa på ytan, men det är väl å andra sidan exakt det en blogg är. Ett försiktigt skrap på ytan av någons liv. En liten kant på den enorma kebabpizzan med extra pepperoni som är mig. 

Jag vet inte, jag bara funderar. Reflekterar. Teraperiserar. Konsidererar, och massa andra svåra ord som jag bara nästan vet vad de betyder. 

Här skulle jag lagt upp världens bästa bild på en småbarnsmamma som äter sitt eget ansikte till mellanmål, men bloggagratis.se's usla bildfunktion satte käppar i hjulen.