Sitter i skolan efter ett halvsvettigt buggpass och funderar på alldeles för många saker samtidigt. Varför fruktansvärt intensiv och energikrävande spansk folkmusik strömmar ut ur ett par dassiga iMac-högtalare, varför jag inte sitter hemma och spelar tv-spel tillbakalutad i soffan med en svinkall Cola just nu, och varför fåglar nog inte kan simma baklänges.

Det är en bråkdel av de saker en stackars möglig Woodpig tvingas tänka på, i en datasal uppyst av lysrör och grådaskigt väder hängandes likt Ragnar Dahlberg på ålderns höst utanför fönstrena. 

Snart slutar första GeMu-gruppen i skolan, och då ska jag införskaffa en av djävulens allra bästa uppfinningar i skolans caféteria. En Coca Cola. Utan is. 

Om du har tråkigt, bildsök på katt i tratt på Google och känn skrattvågen skölja över dig. Det funkar. Jag lovar. 

Klockan är 05:37 på morgonen till vad som förväntas bli en pyttelite ovanlig onsdag. Jag har legat och väntat på John blund i mer än 5 timmar, men har nu konstaterat att han glömt bort mig. 

Det är konstigt tycker jag, hur man kan ligga och bara vänta och vänta (och vänta och vänta) på sömnen, för att sedan bli trött så fort man går upp. Ja, självklart är jag trött som en stackars kvinna som fött trillingar, men ändå, om jag skulle gå och lägga mig nu så skulle jag bara ligga där och fundera tills jag inser att jag fortfarande är vaken och att ännu en timme av mitt liv slösats bort, alldeles ensam i ett mörkt och tomt rum i liggande ställning.

Min sömnbrist beror på två saker. Dels att det varit lov och att dygnet vänts en kvarts varv så att jag somnat klockan 3 och vaknat klockan 13, och dels att jag började läsa näst sista kapitlet i den sista och sjunde boken om Harry Potter som förgyllt hela min ungdom för att hävda natt-tristressen. 

Det visade sig att det näst sista kapitlet var rätt spännande, för att inte säga rent förjävligt spännande. Säcken av flera års funderande på hur det här ska kunna sluta väl drogs åt allt tajtare, och till sist låg jag där, helt hypnotiserad av den fantastiskt välskrivna boken.

Nu efteråt känns det tungt, surt och bittert att det inte längre finns någon fortsättning. Berättelsen om en hel värld av sköna individer som man verkligen lärt känna är plötsligt slut, och jag känner mest för att resa till London med detsamma och tvinga J.K Rowling att berätta vad som hände sen.   

Nu sitter jag i alla fall här, omfamnandes mitt trygga tangentbord och sörplandes på en kopp varm choklad. Om exakt två timmar ringer min väckarklocka helt i onödan. 

Snön ligger vit på taken

Endast Woodpig är vaken

Frosten ligger vit på taken. Endast blottaren Sven-Inge är naken. 

Minus sju grader står termometern på, tror jag. Ska ut och njuta av en svinkall dag på stan. 

Konstig info att bjuda på efter någon vecka med uppehåll kanske... Må så vara. 

God jul i efterskott förresten, och god forsättning och gott nytt år. 

Jag har blivit gammal.

Lämnat ungdomens ljuva år bakom mig. 

Lämnat lek och stoj för allvar och rynkor. 

Jag har börjat lösa Sudoku. 

Den här kortfilmen, som handlar om att göra slut, är resultatet av extremt hög budget, en skicklig skådespelartrupp och lite härlig fritid en vardagseftermiddag. 

Mina vänner... Jag bjuder eder...

Att göra slut på ett fint sätt!  

Det är lite konstigt tycker jag, att så många som ungefär en miljon människor kollar in på den här bloggen varje dagen, bara för att kanske få läsa om något underligt som hänt i mitt liv.

Tyvärr så hinner jag inte blogga så mycket, och det är synd, för det händer så mycket underligt och spännande i mitt liv att jag är fullkomligt övertygad om att jag skulle vinna nobelpriset i litteratur om jag plitade ner de allra bästa delarna av min vardag, varje dag.

Ni vill förstås ha exempel, eller rent av bevis? Jag trodde väl det... Nåväl, jag kallas inte Woodpig den givmilde för ingenting, så here goes...

Idag kom en rysk orkester till Sundstagymnasiet där jag för tillfället studerar, eller "pluggar" om vi ska tänja på det formella. Denna "ryska orkester" som de så fint kallade sig visade sig vara allt annat än vad någon hade väntat sig.

Det var nämligen ingen orkester. Det var små barn. Mellanstadie till högstadie-glin som uppträdde en och en och två och två och tre och tre och allt vad det var. En orkester spelar tillsammans, utan playback. Ryssarna spelade ensamma, med playback, och varenda en av de spelade keyboard eller sjöng, utom två som spelade cello. 

Det hela började starkt med att tre musikklasser satt förväntansfullt och tittade på den mycket fjuttiga orkestern som bestod av en flicka i 8-årsåldern. I samma ögonblick som hon tryckte på play på sin keyboard och dansbands-pop-disco-musiken startade så insåg vi allihopa, närmare 90 pers, att det här... Det kommer att bli dödstråkigt.

...Och sanna mina ord. En timme senare har jag fått höra och se en strid ström av märkliga ryska tolkningar av allt från ABBA's The winner takes it all till We Wish You A Merry Christmas. Allt framfört på tråkigast möjliga sätt med enkla keyboardmelodier med playback eller sång. Med Playback förstås.

Faktum är att jag spelade in en av låtarna på min mobil så att min käre vän Niklas Månen The Moon ska få höra hur oerhört lik en av låtarna var youtubevideon (som du hittar längst ner i inlägget) som vi tidigare hyllat för dess oerhört bakåtsträvande musikstil och märkliga val av videotolkning. Kolla på klippet nu är du snäll. Åtminstone en stund av det.

Sådär, är du klar? Bra. Nu förstår du ungefär vad det rörde sig om. Svensk 80-tals-disco-pop, fast på ryska, plus oerhört falsksång i 80 % av låtarna. En mycket snopen och underlig upplevelse på alla sätt, det bjöd de ju faktiskt på. Men ändå... Det känns som att en hel busslast med ryska ungdomar och barn som åkt ända från St. Petersburg bör ha lite mer att erbjuda än We Wish You A Merry Christmas med underlig brytning... Eller? Vad vet jag...

Jag måste passa på att berätta om en annan grej som hände på konserten lite snabbt. En tjej i 14-årsåldern gick upp på scenen framför nittio helt främmande, äldre, musikelever och tryckte på playback-knappen fortare än ögat. Hon var märkbart nervös, men det var nog ingen som trodde sina ögon när hon helt plötsligt stängde av musiken och stormade ut därifrån. 

Det är ju sånt här som bara händer i filmer? Inte på riktigt? Hon drabbades helt enkelt av svår scenskräck utan dess like, och till ljudet av nittio knäpptysta elever fick hon en snabb utskällning och blev sedan återigen framföst till synthen (= annat ord för Keyboard, för den oinsatte). 

Fy satan i gatan vilken hemsk upplevelse. Jag vågade inte ens titta, minns jag. Jag kollade ner i golvet och tänkte på annat. Tove, gitarrer och longboardar tror jag bestämt.

Konserten toppades av genom att en pojke i fjortonårs-åldern ropade "Sing for me my angel of beauty" till en tjej i samma åldersgrupp samtidigt som hon sjöng höga operatoner till ett playback-komp i så mycket moll som det bara går. Det var kanske ännu mer fruktansvärt än scenskräckincidenten, jag kan inte riktigt avgöra. Jag kom i alla fall på mig själv med att skräckslaget stirra i golvet i ungefär två minuter efteråt.

Det har varit en toppendag helt enkelt! Att jag dessutom köpt mig en riktigt jävla supergrym elgitarr av märket Fender Telecaster inklusive ballt hardcase gör inte saken sämre. Alls.

Min nya gitarr är gjord av trä minsann. I'm the pig, that's the Wood.  

Klockan är 17:12.

Mörkret är snudd på kompakt utomhus.

Solen gick ner vid 15-tiden.  

Idag tog jag blodprover i armen. Sju rör blod snodde de av mig. Sju eller åtta, jag minns inte så noga. 

Chad Smith briljerar i World Tour Jag älskar Red Hot Chili Peppers. Dyrkar de som kungar när det kommer till diskussion om vilket det bästa rock eller funkbandet är, och om någon skulle säga något i stil med att "Frusciante inte kan spela gitarr för fem öre" så skulle jag försvara honom som en bror. Inget rockband och inget funkband har någonsin kommit så oerhört nära mig som lyssnare och funkgitarrist som Red Hot, och den som inte hört albumet Blood Sugar Sex Magik har inte levt fullständigt.
Just därför är jag nu salig över en upptäckt jag gjorde idag. Trummisen i bandet, Chad Smith, stöder tydligen nyutgivna spelet Guitar Hero: World Tour för fulla muggar vilket videon under det här inlägget visar.

Detta innebär förstås att Chad gillar idén med att finnas med i ett musikspel, och han tycks ha influerat övriga bandet rätt så rejält eftersom att hela Blood Sugar Sex Magik numera finns (eller kommer inom kort) som nedladdningsbart material till Rock Band. Nåja, inte "Give it Away" eftersom att Guitar Hero äger rättigheterna till den låten, men alla övriga låtar finns med.

Jag har fått rejält hopp om ett Guitar Hero: Red Hot Chili Peppers med intervjuer, extramaterial och fan-godis inom en inte alltför avlägsen framtid.

Låt oss nu alla bedja...