Jag och några klasskompisar har gjort en film. Jag är bara med i några sekunder, men jag fick istället nöjat att filma och redigera hela kalaset. 

Känsliga tittare varnas. 

Mycket nöje! 

Jag har sett Fredrik Reinfeldt åka utförsåkning.

Jag har varit på Amy Diamondkonsert. 

Jag har kramat Leif "Loket" Olsson och fått hans autograf på magen. 

Håkan Hellström har ritat ett hjärta till mig (av någon jävla anledning). 

Trots alla dessa fullkomligt revolutionerande händelser läser bara ett ynka fåtal min blogg. Jämför mina 30 pers om dagen mot blondinbellas, storstadspojkens, eller Kenzas "hela jävla Sverige" och se hur stor skillnaden faktiskt är på 30 pers och "hela jävla Sverige". 

Nu menar jag inte på något sätt att vara skrytsam, men när jag helt objektivt läser mina äldre texter och jämför de med många av "storbloggarna" blir jag faktiskt nästintill rödögd av raseri.

Jag citerar HELA Kenzas.blogg.se's senaste inlägg:

På Primark i Liverpool så haffade jag de här snygga pumpsen med spetsmönster. Knappt 170 kronor gick de på! 

Inlägget lades upp klockan 17:35 och har fått 391 kommentarer hitills.

WHAT THE FUCKING SHIT!? 

Och den här kvinnans texter läser över 50.000 människor i veckan? 

Är jag verkligen så dålig? Är jag verkligen sämre än snygga pumps med spetsmönster i Liverpool? 

Depressionen lägger sig över mig som ett mörkt moln... Jag vill också kunna leva på att skriva saker som "idag ska jag fika med min bästis majsanhon e besta kompis med mig vi hänger på stureplan vi har pappor med pengar hehe" som många av storbloggarna faktiskt gör.

Nu nämner jag inga namn med risk för att någon av dessa storbloggare skulle råka finna mig via en googlesökning och eliminera alla mina chanser till ett ekonomiskt hyfsat liv. 

Just saying... Det är bra märkligt vilka bloggar som står ut mest.  

För övrigt så vill ingen sitta bredvid mig på den kommunala bussen, för jag har konstigt hår och är i mördaråldern. 

Du skrapar och skrapar. Den ljusgula massan fräter bort under den glänsande massan av silver som kaotiskt gnuggas och skakar över den förstärkta pappersbiten...

500.000

500.000 Kom igen nu då...

En till nu... En till... 

Femhund... 

Fan! En vanlig jävla 500...

Plöstligt händer det...

Plötsligt händer my ass!

Vi har alla hört historien om en kompis systers bekant som vann 23.000 spänn varje månad för resten av sitt liv på en trisslott, och det är just därför som vi någon gång ibland känner oss våghalsiga nog att köpa ett eget exemplar av det ljusgula fanskapet till lurendrejeri. 

För att späda på vårt hopp lite extra vinner vi ibland 25, 50, och till och med 100 kronor. Men inte ska vi få behålla de... När vi, glada i hågen, vandrar in på ica eller shell för att inkassera vår vinst utan att passera gå blir vi lockade av en energisk expedit som ser lite sådär Dumbledore-klok ut när hon viftar på snöret med lotterna och viskar: "Ska du inte köpa fler lotter för pengarna?"

- Jo... Jag får väl... *Suck*... Göra det...

Succefullt har vi bränt våra 25, 50, eller till och med 100 spänn, än en gång. Dumbledore-expediten ser att vi inte vunnit något och viftar nu istället flörtigt med lotterna åt en äldre herre bakom mig som även hann vunnit 25 spänn.

- Slampa...

Nej. Den som sa att Rock 'n' Roll är djävulens påtyg har uppenbarligen aldrig öppnat sitt hjärta för en trisslott. 

Förresten, vet ni varför gynekologer alltid har fotriktiga sandaler?

Jag hade humor tidigare idag, det har ni mitt ord på. Nu, dock... Just nu, mitt i natten, efter att ha suttit och spelat in en demo och lyssnat koncentrerat efter små redigerbara objekt i musiken, när jag har ont i halsen och är trött och förvirrad, har jag ingen humor. 

Det är konstigt det där egentligen. Hur jag ena stunden kan vara världens skitgladaste snubbe med all energi i världen, men plötsligt förvandlas till en superkänslig, grinig, lättretad barnrumpa som lätt kan skälla ut någon ordentligt om den bara förtjänar det lite grann.

Ta när min kompis skrek mig i örat klockan 5 på morgonen efter en övernattning på den lokala fritidsgården som exempel.

Jag stod och rotade i en städskrubb, och helt utan förvarning hörs ett illvrål rakt i mitt vänstra öra. Det är en polare som försöker skrämma mig, men jag som är musiker och livrädd för att bli döv blir förbannad.

Detta i kombination med mitt redan dåliga trötthumör bildar någon slags temporär orb av ilska och frustration som leder till att jag skriker något i stil med "DRA HÄRIFRÅN! DU GÅR HÄRIFRÅN, NU!!" med följd av dålig stämning och sur Woodpig för resten av kvällen.

Det är inget som kan hjälpas. Jag tar ut så mycket energi när jag är glad, att jag blir helt pömsig och orkeslös när jag blir trött...

Ännu värre är det när jag förlorar i något. Särskilt tv-spel, när jag är ensam. Då kan det smälla rejält. När jag är med folk, t.ex om jag spelar rundpingis med ett gäng polare, så håller jag igen såklart. Men när man sitter ensam i sitt rum och blir prickad av ett rött skal i Mario kart med följd av att förstaplatsen genast förvandlas till sistaplats... Då jävlar.

Ja, jag svär, för det finns inget bättre sätt att beskriva känslan.

Vad händer då kanske du undrar? Tja... Först svär jag på svenska. Sen svär jag på engelska. Svär som om det inte finns någon morgondag. Ibland slår jag mig allt vad jag kan på låret samtidigt. Ca 10 gånger. Sen räcker det. 

Men varför spelar jag då, om jag blir så arg? Jo, för att jag är en tävlingsmänniska. För att jag är duktig på tv-spel, och för att känslan av en vinst i ett spel får mig att känna mig oerhört levande och lycklig. Som Bingo-lotto. Fast spännande, och utan vare sig Gurk-Lasse Kronér eller Leif "Loket" Olsson. 

Nu blev jag glad igen. Vad härligt. Extra, nattliga, energiresurser kicks ass. 

Imorgon ska jag kolla på presidentvalet hela natten med ett gäng kompisar. Det ska bli spännande.

Larviga loppor och sprattlande trumpinnar!  

Hipp hurra vad länge sen. Jag har faktiskt dödförklarat den här bloggen för länge sedan, men aldrig vågat ta steget och skriva det här. 

Så, hur ligger det till egentligen? Är jag död, dödsryckande, dödssjuk eller friskare än någonsin? 

Något mellanting tror jag. Men det hugger lite i mitt hjärta när jag ser att 25 pers om dagen fortfarande kollar in här, bara för att se det de redan visste. Det är precis som igår. Inget nytt. 

Men idag, kära vänner,  inför jag den här bloggen igen. 

Http://Cyberlife.blogg.se fyller inte alla mina behov, så att säga. Jag behöver nog Woodpig, mer eller mindre, och jag märker att några av er också gör det, om än bara lite, lite grann.

Så, här är jag igen. Fit for fight. Som fan.

Jag förklarar härmed Woodpig och Cyberlife för systerbloggar. Hoppas att de ska trivas tillsammans.

Må dina naglar bli precis så långa som du behagar! 

Min flickvän är bra på att fotografera. Det märks bara genom att kolla på bilderna, men även genom att titta på resultatet i Nokias fototävling.

Hon har, helt rättvist, legat etta i ungefär en vecka, men nyss kom det upp två nya deltagare, som har väldigt märklig röststatistik. Vissa dagar röstas det inte alls. Men sen, inom loppet av någon timma, plockar de hundratals röster.

Jag misstänker fusk. Ip-adress/ändrad mejl-fusk.

Låt oss inte tillåta detta. Låt inte två personer utan samvete vinna över den som regelrätt deltagit. Att rösta är lätt. Du behöver bara klicka på texten "Rösta på bilden" under bilden. 

Snälla, gör detta nu. Det tar bara en halv minut, och även du kan vinna en Nokia. Främst röstar ni såklart för att främja det hederliga tävlandet. 

Här röstar ni!

OBS. Jag har inga som helst bevis för att någon har fuskat. Detta är mina egna misstankar, och ni är fria människor att rösta på vad ni vill. 

Jag ska tydligen sluta ursäkta mig för inläggsbristen.Jag får ursäkta mina ursäkter om inläggsbristen. 

För övrigt hade jag fel om estét. Min klass består av supersköna, utåtriktade människor, inte individualister som jag antog. Mina fördomar spelade mig ett värdelöst spratt så att säga. 

Jag måste även passa på att säga att det är märkligt, det här med att lära känna nya människor. Jag har varit med om det så mycket på sistone. Först på idrottsledarskap, sedan i storbandet (sommarjobbet) och nu på musiklinjen. 

Det börjar med att jag direktanalyserar så många som möjligt. Gissar vart de är ifrån, vad de gillar för musik, hur deras uppväxt har varit, vad de har för humor, om de är roliga att diskutera med m.m Jag väljer direkt om jag ska gilla eller ogilla de, och jag kan inte hjälpa det. 

Om någon är för påflugen första dagen och hojtar något om att han har "öl i skåpet om någon vill köpa" så väljer jag direkt att ogilla honom. Någon vecka senare vet jag om han bara skojade (och vad skämtet isåfall handlade om) eller om han faktiskt är en dryg, uppmärksamhetstörstande... Ehm... Larvpelle. 

Det lustiga är egentligen att man kanske inte säger ett ord till den som man ska bli nära vän med på flera veckor. Mycket intressant utveckling tycker jag. Värt att forska i, och kanske skriva en tusensidig bok om. Eller varför inte ett tv-program som sänds klockan 20.00 på TV4 på fredagkvällar? 

Ursäkta för att jag inte skrivit något här i bloggen. Sanningen är dock att jag har varit skräpsjuk i en hel vecka och därför inte haft ett dugg intressant att säga.

Visst, jag var med i Idol. Det var väl halvkul antar jag, men bortsett från det har jag i stort sett bara lökat på mitt rum och spelat spel, och som ni vet har jag en hel blogg dedikerad till spel, så den har uppdaterats nästan varje dag. 

http://cyberlife.blogg.se/

Idag har jag dock något mysigt att meddela. På fredag den här veckan, alltså den nittonde september, sker något så spännande som en spelning på Arenan i Karlstads bibliotek där jag har öppningsnummret i 20 minuter. Sedan spelar jag med storbandet som jag sommarjobbade med på torget alla sina låtar, och om ni missade det i somras så får ni självklart inte göra samma misstag igen.

Något för farmor och farfar att komma och titta på kanske? Varmt välkommna ska ni vara. Risken finns att det kostar en 50-lapp eller något, det har jag ingen koll på, men vad är väl en 50-lapp att betala för något så märkligt som musik? 

Ha det bra allihopa, och glöm inte att hjälpa din mamma och pappa plocka ur diskmaskinen så blir de glada när de kommer hem ifrån jobbet.

Kramar.